Stället ut istället för in

namnlöst-2En rad av händelser som till slut bidrog till en buklandning med sk 50 Saab Safir på F17 1985. Forsätt läsa till slutet även om det blir en lång berättelse. Ni kommer inte ångra er, det vågar jag lova. Det här blir en mängd välkryddade delikatesser från minnets smörgåsbord. En kavalkad av olika händelser som alla är sanna och återges så minnesnoggrant som möjligt. Dock inte den från Finska vinterkriget 1940. Eller var den också sann …? Bedöm själva. Jag får be om er hjälp att använda fantasin här, om hur de här människorna kan ha  upplevt och känt det. När man helt plötsligt  befinner sej i en situation som man kanske aldrig kunnat fantisera om, inte ens vid en sinnets Big Bang av frisläppta tankar. Jag kommer att hoppa oblygt mellan förrätter och huvudrätter för att som sig bör, avsluta med den sockersöta desserten. Please join……..

Vi  fem elever som var färdiga med den grundläggande flygslags utbildningen på spanings Viggen S37, skulle flyga in oss på sk 50 Safir. Safiren hade tjänat som skolflygplan på F5 Ljungbyhed mellan 1952 och 1972. Nu användes det som ett sambandsflygplan ute på de olika flottiljerna. Vi på 2:a divisionen F17 flög bland annat med sk50 till F13 Norrköping för att flyga Viggen simulatorn där. Och nu var det dags för oss fem “nya” att få en inskolning på Safiren. Vid mitt tredje pass med läraren, som var en Viggenpilot på vår division, så blev den dagen inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Vi skulle öva motorbortfall efter start och sedan stiga upp till 400 meter och svänga upp längs landningsbanan, den så kallade medvinden för att där öva motorbortfall och sedan glidflyga ner och landa flygplanet utan motor, kallad bedömningslandning. ( Läraren drog av gasen till tomgång så att motorn fanns till hands vid behov förstås). Det hela började med att vi startade söderut bana 19. Läraren anmälde till tornet att vi skulle öva motorbortfall efter start och sedan svänga runt och öva landning utan motor,  bedömningslandning. Men, och här är början till den rad av händelser som slutade med en buklandning, budskapet gick inte riktigt fram till flygledaren i tornet på grund av att det var glapp i radiosändningsknappen på lärarens  styrspaken eller om felet var i vårt rdiosystem. Vi visste inte vilket då. Han i tornet hade inte uppfattat att vi skulle sjunka efter start på grund av “motorstopp”. Vi fick klart starta bana 19. Radiosändningen fungerade från och till vilket vi inte fick klart för oss förrän vi var i luften och började sjunka efter start i vår övning. Det som följde är ett slående exempel på ryggmärgshandlande, reflex och inlärt beteende.

Och här vill jag ta ett exempel på inlärt beteende, man hälsar oftast direkt när någon sträcker fram handen, som jag fick höra av min vän och kollega från Sydaero tiden i Oskarshamn. Sedermera var vi kolleger även i Linjeflyg och SAS. Men först ett minne från Sydaerotiden i Oskarshamn, där jag flög styrman på Shorts 330. Ett fyrkantigt flygplan med två fenor. Kallad en flygande korvkiosk av några av piloterna.  Fruktansvärt känsligt i sidvind under start och landning. Där lärde jag mej verkligen att landa i sidvind som jag skulle ha nytta av de kommande 25 åren av flygning. Dessutom fanns det ingen autopilot, så vi fick sitta och trimma planet för hand hela tiden för att det skulle vara lättare att hålla marschhöjden. Vi trimmade höjdrodret efterhand som flygvärdinnan gick fram och tillbaka för att servera passagerarna. Någon värdinna vägde lite mer än någon annan så det blev olika mycket “trimningsjobb” beroende på vem i kabin vi hade med oss. Och Gunnar som var kapten, flög jag mycket med. Han var storrökare och lite trött av sej ibland. Jag minns efter lunch i Norrköping när vi skulle flyga tillbaka till Oskarshamn efter Arlandaturen, hur Gunnar som flög och höll i spaken nickade till, extra trött efter lunchen. Han höll i spaken, nickade till och planet började sjunka lite lätt. Motorljudet ökade då farten ökade och Gunnar vaknade till av det förändrade motorljudet och korrigerade. Så höll det på tills han var färdig med sin siesta under arbete. Ja det var ju väldigt små rörelser eftersom han korrigerade så fort motorn började brummade lite extra. Jag satt förnöjt och tittade på också beredd att t över och korrigera tills Gunnar piggnat till.

Jo kollegan på Sydaero berättade att han varit stridsledare innan han började flyga, så kallad STRILARE. Vi pratade om F17 Ronneby, eftersom jag varit där innan jag började på Sydaero. Håkan som han hette, mindes hur han och hans kompisar under stridsledarutbildningen var på besök på F17 några dagar. Det var fest på mässen en av  kvällarna och även överste Spångberg deltog. Alla hade hälsat på Spångberg utom en av STRILARNA som var lite blyg och osäker. Det hade bara inte blivit av med hälsning på översten. Kvällen fortgick och han tyckte inte det blev något bra tillfälle att gå fram och hälsa. Och ju mer tiden gick dessto svårare blev det för honom. Skulle han ta mod till sej och gå fram och hälsa nu, varför hade han inte gjort det innan? Det skulle bli pinsamt hur han än gjorde. Men det skulle lösa sej. För STRILAREN gick på mässens toalett och ställde sej vid pissoaren, lite drucken vid det här laget kan man tänka sej. När han står där och håller på som bäst kommer en av de andra festdeltagarna in och ställer sej sidan om och påbörjar samma aktivitet som den här killen. Han tittar upp och upptäcker att det är överste Spångberg som står och strilar sidan om honom. Oj…översten och jag som inte hälsat på honom ,tänker STRILAREN. Stressad av detta släpper han vad han håller i sin hand och sträcker fram handen för att hälsa på översten och presentera sej,  Spångberg släpper också vad han har för hand och de båda skakar hand och presenterar sej artigt. Ja det här är ju verkligen ett levande exempel på att släppa vad man har för hand och ta itu med något viktigare. Men visst det tillhör väl inte vanligheterna att skaka hand och presentera sej för högsta chefen vid en stinkande pissoar. Många gånger i livet handlar det om att prioritera, så ock inom flyget i allra högsta grad.

På tal om att prioritera och ta itu med det viktigaste först, kommer här en händelse som utspelade sej under Finska vinterkriget som utkämpades vintern, november 1939 till mars 1940. Det var en av de kallaste vintrarna i Finland och temperaturen låg på minus 20 till minus 40 och ibland ner till minus 50 grader. Pekkas farbror som hette Johnny och hans pluton hade fått permis ett par dagar. Och de spände på ej skidorna och skidade hem det fortaste de kunde. Här talar vi inte om nåt Vasalopp utan om ett riktigt finskt vinterrace till hemmen, där Vasaloppet skulle upplevas som rena uppvärmningen. Väl tillbaka frågar Jonnys kompis honom om vad var det första du gjorde när du kom hem. – Nä de kan ja int säj. Jo kom igen säj nu. (Till er som tycker att det lutar åt en fräckis bedöm själv om ni vill fortsätta eller gå vidare till huvudspåret nedan, eller blunda med ett öga eller åtminstone kisa lite) Okej, jag tog hustrun, svarar Johnny. – Ja ja det kan jag allt tänka mej, svarar kompisen. Men sen, vad var det första du gjorde, säj? – Tog hustrun en gång till, ler Johnny. Ja ja ja skrattar kompisen, men när du var färdig med hustrun och allt de där, vad var det första du gjorde då? – Sen spände jag av mej skidorna, svarar Johnny med ett stort leende.

Så drog min lärare av motorn en bit upp efter start och jag började sjunka för att hålla farten. Samtidigt som jag utför de nödåtgärder för att återstarta motorn. Jag får “igång” motorn och vi stiger upp för att fortsätta övningen. Men nu är flygledaren upprörd minst sagt. – Vad håller ni på med där uppe?! – Jag var på väg att trycka på alarmknappen för haveri och dra igång all räddningstjänst morrar han argt till läraren. Och så börjar en omfattande kommunikation för att klargöra vad som gått fel. Jag flyger och koncentrerar mej på det och kör  de punkter som är på efter start checklistan. MEN vi glömmer ta in landningsstället på grund av situationen med glapp i sändningsknappen och flygledarens alla frågor och hans irritation. Jag blir också upptagen med att testa min sändarknapp på min spak för att se om den funkar bättre än lärarens sändarknapp, samtidigt som vi stiger och svänger runt för nästa övning. Situationen reds ut med flygledaren i tornet och vi fortsätter passet. En bit innan vi är tvärs banan drar min lärare av gasen. Motorstopp! Jag flyger och gör alla punkterna enligt nödchecklistan.  En av de första åtgärderna var som jag minns det, landningsställ ut. Jag tar landställsspaken i höger hand och vrider runt och trycker ner den. Ställ ut säger jag högt. Och här kommer poängen. Landningsspaken på sk 50 är tvärtemot Viggens och Drakens. På dom och de flesta andra flygplanstyper är det så finurligt och tillika logiskt att man fäller ut landstället när man trycker ner handtaget/spaken/reglaget och då motsvarande fäller in landningsstället när man drar upp spaken/reglaget. Men inte på sk 50, inte. Detta hade man påtalat och verkligen tjatat om på divisionen under den här tiden då vi skolade in på sk 50. -Tänk nu på att det är tvärtom med landställsspaken. Det är flera som buklandat och även många har varit nära att göra detta. Flera, flera gånger påtalades detta på divisionen.

Men omständigheterna med stress och att det inte gick som planerat efter start bidrog till att stället aldrig fälldes in efter första övningen. Och när jag tryckte ner landställsreglaget efter simulerat “motorstopp” var jag säker på att jag fällt ut det. Läraren missade det också. Jag glidflög  och svängde in mot bana 19 söderut med solen rakt i ansiktet, och jag fick till en riktigt bra bedömning och gled vidare ner mot banan. Samma bana som jag  femton år senare som ganska ny kapten i SAS på Boeing 737, startade norrut på bana 01 och skulle kollidera med ett rådjur i starten utan att märka att vi slog i rådjuret. Vi var fullastade med 179 passagerare på en 737-800 . Första morgon flighten efter en övernattning på Ronnebybrunn. Det var mörkt och precis innan vi skulle lyfta så ser vi några djur springa rakt över banan från vänster till höger minns jag. Vi ser dem i ljuset från landningsstrålkastarna och jag tror det är ett gäng harar. Svårt att bedöma storlek för det går så fort och essutom i mörker. Vi lyfter och det går bra. Men oj vad nära det var. Allt gick ju bra och det är inte helt ovanligt med något djur som korsar en bana. Men någon dag senare har jag en Ronneby flygning och under markstoppet nämner jag händelsen till flygledaren i tornet. Jodå helt riktigt säger han. Det var några rådjur som korsat banan och ett låg dött på banan som man upptäckte när det ljusnade. Vi hade med ett  av landställshjulen slagit i ryggen på rådjuret så ryggen och nacken hade knäckts. Ja tack och lov att det gick så bra, för det var väldigt nära. Man undrar hur illa det blivit om vi fått in det i en av  motorerna som sitter väldigt lågt under vingarna på Boeing 737.

Ihjälskrämda grisar och nu det här med rådjuret. Ja det är så att jag är stor djurvän och har inte alls något emot djur. Äter bara fisk, vegetriskt och någon enstaka gång kyckling. Men inte kött för övrigt sedan många år. Ja djurvän ja. Men visst vår hund fick en rejäl omgång när vi bodde på gård utanför Ängelholm och hade höns som värpte så fina och fantastiskt goda ägg. Det var  rasen Blommehönor. En ren hönsras med ursprung från norra Skåne, med lite beige, ljust brunt skal på de goda äggen. Hunden hade tagit sej in i hönshuset och satt och viftade glatt på svansen när jag kom. Ägg var borta, lite äggskal här och var. Hönsen skrämda och arga. Ja hunden fick åkte på en omgång hon inte väntat sej och slutade vifta på svansen, och hon gick aldrig nära hönshuset någotmer.

Ja det här med att dra i reglage och trycka på knappar och nåt helt annat händer än man väntat sej, för mina tankar till den belgiske flygofficeren som skulle få ett pass i sk 60 på F5 Ljungbyhed någon gång på sjuttiotalet. Belgien visade intresse för sk 60 som tvåmotorigt jet flygplan. En flyglärare från F5 satt till vänster och den belgiske flygofficeren satt till höger och man flög för att demonstrera flygplanet. Jag vet inte i detalj vad som hände , men belgiaren skulle dra år remmen som satt mellan benen för han tyckte väl han inte var tillräckligt fastspänd. Bara det att där sitter ett litet rött utskjutningshandtag också. Sk 60 hade det lilla röda handtaget plus ett större ovanför stolen som man drog snett ner när man skulle skjuta ut sej. Belgiaren fick tag i det lilla röd handtaget istället för remmen och drog i det och förväntade sej snart vara riktigt gott fastspänd. Istället hänger han i en fallskärm några sekunder senare och finner sej dalandes sakta ner mot den skånska myllan kan man förmoda. För så snabbt är förloppet vid en utskjutning. Undrar vad han tänkte då. Och vad tänkte läraren som helt plötsligt satt där ensam med en belgiare mindre i cockpit. En belgisk officer utbytt mot tomrum och krutrök. Ja och belgiaren som landar någonstans i Skåne kan man förmoda. Nä, nån sk 60 till belgiska flygvapnet skall vi inte ha, även om säkerhetsutrustningen verkar funka bra. Detta var ju långt före mobiltelefonernas tid kan jag berätta för yngre deltagare. Men tänk om han hade haft en iphone med sej. Den första man vill ringa till är kära hustrun och berätta. Söka tröst i kvinnobarm. – Älsk…älskling, jag skulle bara dra åt en rem och nu står jag här mitt i ett skånskt rapsfält efter en fallskärmstur. – Men älskling….lilla gubben vad har hänt? Hur mår du. Vad har du nu ställt till med?

Detta hände mej också på i F15 Söderhamn där vi flög in oss på Viggen. Mitt första ensam pass med Sk 37 Viggen. Men som tur var, var stolen säkrad för jag var på marken. Det var när jag var i början på checklistan och flygplanet var parkerat. Jag lutade mej fram för att dra i reglaget som låste bromsarna och samtidigt trycka fötterna mot fotpedalernas broms. Jag slant och for bakåt och som ren reflex tog jag tag i utskjutningshandtaget där jag hade min högerhand. Jag trycktes kraftigt bakåt samtidigt som jag hörde en smäll. Det var remmarna som drogs åt rejält innan stolen skjuts ut. Där satt jag som i ett skruvstäd och det luktade krut om mej. Lyckligtvis var stolen säkrad som den skall vara på marken. Man osäkrar stolen precis innan start. Jag spänner loss mej och går bedrövat upp till divisionen och berättar vad som hänt. Chefen, jag tror det var Lönnbom såg direkt till att jag fick ett nytt flygplan och kom upp i luften. Han hade säkert förlåtit mej för de hårda fotbollsskotten han fått på ej när han stod i mål. ( se tidigare berättelse) Jag kände mej redo och jag uppskattade verkligen has beslut. Det var ju en ren reflexhandling, men det fanns ett handtag som man skulle/ kunde hålla sej i och det hade förhindrat min bakåtrörelse när jag slant om jag hållit höger hand där istället för att den vilade löst nära det röda utskjutningshandtaget.

När det helt plötsligt händer något man inte förväntat sej alls. Som på lillejul festen på F17 mässen 1984. Ny flottiljchef var Clementsson. Som fått det fantasifulla och passande smeknamnet “Clemm” Det här var en modern festvariant av vikingarnas midvinterblot kan tyckas. Det var dryckenskap, vänskap och dårskap blandad i en skön och bittersöt symfoni. Alla piloterna på båda divisionerna och alla chefer samlade till julfest en fredagskväll innan julledigheten. Sitter vid långbord med överste Clemm på bordsgaveln längst bort från oss yngsta. När vi ätit och druckit gott och middagen är i princip slut, reser sej Clemm plötsligt och hoppar vigt upp på bordet. Vad i he….te gör karln?, utbrister jag förvånat i mitt inre. Han dansar!  Som en blandning av fyllig Flamenco och mustig Tango med smak av äldre herre. Han är ju ungefär lika gammal som jag är idag. Men då var han jättegammal, sedd med oskuldsfulla ögon sittandes på tjugoåringars huvud. Händerna upp i luften och han rör sej ganska graciöst ned längs bordet så porslin,bestick och glas yr omkring det. Man hinner få undan en del av garnityret efterhand som han stampar ner längs bordet. Jaha ja, det här var en överraskning de. Men är man överste så gör man som man vill. Och för porslin och glas i kras finns säkert ett flottiljkonto för flygande utgifter. Efterhand som kvällen blir äldre förändras människorna som också är piloter eller var det tvätom..  piloterna som också är människor. En del tycker dom blivit snyggare än dom var innan festen började, en del tror sej kunna lösa problem och klurigheter av grövre kaliber. I något hörn spirar melankolin. Någon blir smått aggressiv och vill utmana. Humorn och skratten flödar. Nu börjar mässflygarna vakna till liv lite här och var. Dom som flög bäst och var riktigt duktiga när dom pratade flyg på mässen. Stora yviga kroppsrörelser blev vidare och vidare efterhand som flyghistorierna tog oanade proportioner. Snart var hela kroppen inblandad i förevisningen av hur duktig man var i luften. Men dom som var riktigt duktiga i luften sa aldrig något om det i princip. Ja så fortgick festen utan damer. En del ville vidare till ” Brunnen och dansa på riktigt. Jag minns bara att jag och Jim fick skjuts hem till Ronneby med överste “Clemm”. Han hade en fin Volvo och en privat chaufför som kom och hämtade honom. Det var nån värnpliktig och flygets fina Volvo som kom när “Clemm” kallade. Jag bara minns när vi fick sätta oss i hans bil och blev hemkörda, det hade jag inte heller ens kunnat ana.  Kände mej  ändå lite stolt att få åka med översten även om han var kraftigt berusad. vi var ju fortfarande elever. Men på  fest var vi alla du och bror med varandra. På måndag skulle allt vara som vanligt igen.

Nu låg vi på kort final till bana 19 på F17. Allt gick riktigt bra och min glidflygning in mot bana såg ut till att gå utmärkt. Höjden var perfekt och och jag kände full kontroll. Vi hade motljus och den lilla grön lampan som skulle lysa när landningsstället var utfällt var släckt. Men solen lös in och lampor reflekterar ibland skarpt solljus så vi tyckte den lös. Vi lade iallafall inte märke till att den inte lös. Vi närmade oss marken, vi flöt och flöt längs banbörjan. Jag drog spaken mjukt bakåt mer och mer med riktigt bra flygkänsla. Nu var vi väldigt nära marken kommer jag ihåg att vi båda tyckte. Det här stämmer inte ! Jag verkligen smög ner flygplanet och fick till en sån mjuk härlig  landning, bara det, att det hördes ett illavarslande högt skrapljud under oss. H….te landstället! Vad har hänt?? nosen sänktes propellern slog i marken  med ett räligt ljut ,för att uttrycka det på skånska,och flygplanet började kana åt vänster. Sen stoppade det med nosen pekande snett åt vänster och propellern sönderslagen mot marken. Jaha ….hur gick det här till då?  Jag var ju helt säker på att jag fällt ut stället med reglaget nedtryckt som jag gjort hundratals gånger på Viggen de senaste åren. Men minnet gjorde en snabb resa tillbaka längs händelsförloppet och vi fann ganska snabbt ut vad som hänt. Just det här som alla tjatat så mycket om.

Bilar och personal kom ut för att assistera oss och köra in oss till divisionen. Kände mej riktigt skamsen, även om det var läraren som hade huvudansvaret. Men när vi gått igenom förloppet så ser man klart att det kunde ha hänt vem som helst. Reflexer, inlärning, muskelminne och ryggmärgshandlande kan under stressiga och oväntade situationer ställa till det för oss. Stjälpa istället för att hjälpa. Nu har jag skrivit om en hel del misstag och personliga minnen.  Om svagheter och min ofta återkommande osäkerhet och rädsla i vissa sociala sammanhang. Men det finns positivt också och det är att jag som var och är väldigt självkritisk, ändå tycker att jag var en riktigt skicklig pilot med bra stresstålighet och fin flygkänsla även om jag var en slowstarter. Jag var noggrann och ambitiös.  Min 29 år långa flygkarriär och jag behövde aldrig göra om ett pass eller en simultorcheck. Inga större misstag eller större konflikter med kolleger. Och det fanns många väldigt egensinniga piloter både i SAS och Linjeflyg. Och jag skriver detta av tacksamhet, inte av stolthet, bara oändligt tacksam och nöjd för att det har gått så bra. Jag tänker på alla de som begått stora misstag, förorsakat andras död, kroppsskador och totalhaverier. En del som landat på fel flygplats och måste ha stått upp för att informera passagerarna om sitt misstag. -Ja välkommna till Emmaboda gott folk. Ja jag vet vi skulle till Ronneby men den här bana var så lik Ronneby och det är ju heller inte så långt emellan dom.  All heder och respekt till mina kolleger som råkat ut för svåra situationer som lett till misstag som i sin tur lett till haverier och allvarliga tillbud. Genom åren har vi alla fått höra att den mänskliga faktorn är det som ligger bakom  de flesta av haverier och olyckor. Visst sker det tekniska missöden som man inte reder ut, men dom är trots allt få när man tittar på totala antalet haverier. Slutar här för idag och hoppas att smörgåsbordet var till belåtenhet.

P.S  Hönsen har förlåtit hunden, hunden har förlåtit mej och jag har förlåtit hunden.  Det är så livet fortgår………

 

 

Related Posts

1 comment

  1. Belgaren hamnade i Småland och blev mött av en dam. Till hans förvåning pratade damen flytande på Belgarens språk eller något liknande. Tyvärr minns jag inte alla detaljer men det tycker jag du ska forska i för det blev en solskenshistoria. Förare var Bengt Damberg sedermera känd C130 pilot. Tror att sonen är med på FB. För övrigt trevlig läsning. Bosse och jag är kullare (även Björn S) samt firar 45 års jubileum september nästa år. Ha de Micke. //Lars

Leave a Comment