Pappa och två av hans kompisar.

namnlöst-9Njuter gott i vårsolen. Någon gång i mitten av 50-talet på F7 Såtenäs. Dessa dagar blir det mycket till minne av min pappa. Idag var säkert kaoset fullständigt för 50 år sedan. Då hade pappa omkommit i igår och jag var troligen hos mina morföräldrar i Hjortshög  utanför Helsingborg. Troligen min mamma med eller om någon bodde över hos henne i vårt hus i Åstorp. Ett väl omhändertagande där som skulle ge mej trygghet och glädje genom hela min uppväxt. Mamma hade säkert fått starka mediciner, lugnande och sömntabletter med mera. Hon fick säkert all den hjälp som stod att få på denna tid. Det var ju inte alls som idag med krisgrupper, psykologer och mycket samtal för att bearbeta sorgen. Jag upplevde att det var mer att lägga locket på och inte prata om det så mycket under min uppväxt. Kände stor otrygghet och rädsla. Gränslös sorg och saknad efter min pappa. Vet ju ej hur ung jag var när jag verkligen förstod att han aldrig mer skulle komma tillbaka. Och det blev aldrig att jag uppmuntrades att rita en teckning till honom och att till exempel skriva en dikt om mina tankar och min saknad. Eller att tända ett ljus och minnas honom och att sända honom våra kärleksfulla tankar och hälsningar.

Alla gjorde säkert så gott dom kunde efter den tidens förutsättningar. En sak är säker och det är att jag fick en fruktansvärd chock och ett trauma som jag alltid burit med mej. Som ett hårt , riktigt hårt slag rakt in i solarplexus. Man tappar andan och tror man skall dö. Har aldrig pratat så mycket om det och egentligen aldrig fått bearbetat traumat. Den hjälpen fanns inte att få, utan det var mer “locket på”. Minns hur jag i tidig ålder var så rädd för döden samtidigt som jag inte ville leva. Saknaden och tomheten var för stor för att bära själv för en så ung människa. Hur jag blev orolig och aggressiv och att jag inte kunde  hantera livssituationen själv. I tidig skolålder sa man att jag talade med halsen istället för med magen. Det var ansträngande och jag fick gå till en talpedagog i skolan. Jag minns inte hur det slutade, men något bättre blev det väl. Mamma pratade aldrig direkt om pappa och hade säkert sina skäl till det. Hon hanterade situationen och omständigheterna på sitt sätt, säkert efter sin bästa förmåga. Jag upplevde aldrig att vi kom varandra nära och att vi  fick den hjälp eller stöd för att underlätta sorgeprocessen. Hon nämnde honom i några sammanhang och det var alltid något negativt då som han hade gjort. Jag har aldrig fått höra något positivt om deras tid tillsammans eller något positivt och härligt minne kring honom. Allt det skulle jag komma att få höra av min farbror Willy som stod honom närmast.

Jag upplevde mamma som väldigt instabil, med häftigt humör och kände aldrig någon trygghet med henne, kände rädsla många gånger. Detta medförde säkert att min sorg och saknad blev ännu större efter pappa. Och dessutom var jag enda barnet. Det som gav extra bränsle till min frustration och smärta var att vi bodde på en gata med relativt nya hus i Åstorp, där alla andra  hade en pappa och i princip alla hade ett syskon eller flera. Detta är bara inte sant, kommer jag ihåg att jag tänkte och kände. Att finna sej själv i en sådan svår situation och känna sej helt ensam och utelämnad känslomässigt. Alla andra har en pappa och mamma, alla andra har en ” hel” familj utom jag. Varför, varför ?? Min mormor Hildur blev min livlina och hos henne fann jag stöd och tröst, ett lugn och en trygghet. Hon tyckte om mej vad jag än gjorde och hur tokigt det än blev. Och det var ju heller inte alltid så bra. Jag blev en väldigt orolig själ och var sjuk ganska ofta, för ofta som jag minns det. Rädsla och stor oro bidrog säkert till fysisk ohälsa. En inre stress, ett post traumatiskt stressyndrom skulle man säja idag.

Min berättelse fortsätter, detta var början på mitt inre kaotiska liv, dagarna efter pappas bortgång i oktober 1963. För 50 år sedan idag, dagen efter olyckan. Då allt i mitt liv var upp och ner, ödelagt, härjat och kalt.

Related Posts

1 comment

  1. Hej Michael!
    Tack för att jag fått ta del av det du skrivit om din pappa & dina tankar och känslor.
    Ger mig en skön känsla av att inte varit ensam om att ha upplevt en del av det du beskriver.
    Rädslan att själv kanske hastigt ryckas bort och inte finnas till för sin familj t ex… en utbildning
    i samtalsteknik för några år sedan medvetandegjorde då min skräck för att skaffa barn pga detta.
    Min pappa gick bort under liknande omständigheter 760519 när jag var 4 år och precis som du skriver har vi i min familj pratat väldigt lite om det som hände – & allra värst har nog minnena av honom bleknat. Har sedan jag blev pappa för 7 år sedan arbetat för att levandgöra min pappa
    genom att ta kontakt med yrkeskollegor i FV, fått olyckan förklarad och deras minne av honom.
    Har digitaliserat och gjort kopior på gamla foto från hans jobb & pratat lite med släkten men känner
    att det “arbetet” inte är färdigt.

    Vi delar alla en gemensam sorg & saknad, och skönt är att prata om det och “skriva av sig”.
    Du inspirerar mig att göra en lika fin hemsida som du har. Tack för att du finns!
    Bästa hälsningar Thomas Andersson

Leave a Comment