Nya “Folkan”

Pappas nya "Folka", leveransdag 27 Mars 1956Pappas nya bil. Leveransdag 27 mars 1956. Han hade gjort en sparplan då han kom till Såtenäs, berättade Björn Westman för mej när jag flög styrman till honom på SAS. Dom var kursare och kom till Såtenäs samtidigt. Pappa var målmedveten och hade bestämt sej för att spara till en ny bil. Fältflygarelönen  var ju inte så där jättebra, men han lyckades spara ihop till sin “drömbil” en grå Wolkswagen. På bilden är det farfar Hildebrand som sitter vid ratten och några av pappas bröder där bak. Sen sökte pappa sej ner till F5 Ljungbyhed som flyglärare 1957. Han hade kommit förbi sitt föräldrahem med A32 Lansen efter ett besök på F5 då han troligen varit nere där och pratat om att flytta till F5 och bli lärare. Bröderna berättade för mej att han dragit rejält med efterbrännkammaren tänd och gjort en liten “uppvisning” där innan han begav sej tillbaka till F7 Såtenäs.

Jag har själv inga minnen av pappa vad gäller flyget. Men ett minne när jag satt bak på hans bil när han skulle till lantmännen i Åstorp för att handla något till vår trädgård troligen. Har ett svagt minne av en känsla av stolthet att få följa med honom i bilen. Det minnet har alltid funnits kvar och det var på vägen precis innan vi svängde in på lantmännen. Och ett minne från olycksdagen då beskedet hade kommit om olycka. Jag satt i min morbror Briands bil där bak och var vänd bakåt, med lite godis och kanske nån leksak på hatthyllan på hans folkvagn. Minnet fastnade precis när vi var på vägen precis innan apoteket i Åstorp. Briand skulle köpa medicin till mamma och jag kände, förstod med en 2 och ett halvt årings förstånd att något fruktansvärt hade hänt, men inte vad.  . Det minnet har alltid funnits hos mej från den dagen då pappa förolyckades.

Ett annat minne som fastnade hos mej, är när jag var i  3-5 års åldern och hade en dröm så klar och skarp att den för alltid fastnade i mitt minne. Pappa levde och var här hos mej. Min lycka var total och det kändes så gott och helt obeskrivligt underbart minns jag. Den totala lyckan som är svår att beskriva med ord. Lika stor var besvikelsen när jag vaknade och påmindes om verkligheten. Jag ville bara somna in i döden till honom. Han  fanns ju inte hos oss och jag skulle aldrig nånsin få se honom igen. Detta minne har känts som min största besvikelse någonsin, då drömmen var så klar och verklig. Han var där hos mej och jag såg honom så tydligt. Jag minns inga detaljer om att han sa något, eller vad vi gjorde.

Sen finns det inga fler minnen som fastnat hos mej om pappa. Jag hade ändå en aktiv och mycket rolig och fin barndom trots bördan av tomhet, ensamhet och sorg. Jag var mycket aktiv och hade väldigt många intressen och kompisar. Jag älskade all fysisk aktivitet, mest fotboll och hockey. Även bordtennis, friidrott, bad, simmning, cykling, spel, och lekar av alla de slag. Att vara i naturen och bygga kojor och klättra i träd var också en favorit. Rita och bygga modellplan och bygga med lego gillade jag också. Och mycket annat. Många kompisar fanns det och det var mycket lek och sport utomhus i området vi bodde. Min energi var stor och jag höll igång mestadels, hade lite svårt för att sitta still och koncentrera mej i skolan. Jag var mycket orolig och otålig. Blev väl uttråkad ganska lätt som jag minns det. Men ändå funkade skolan hyggligt även om jag var bråkig och stökig emellanåt.

Ett nytt intresse dök upp i mopedåldern och  det var att skruva på gamla mopeder och renovera och måla dem. Jag fixa med motorer och en gammal “moppe” som jag köpte i 14 års åldern. Jag minns hur jag var så exalterad och kunde knappt bärga mej till morgonen då jag skulle få gå ut i vårt garage och skruva och meka med min moppe och gamla delar. Jag fick le ner min moppe till crossbanan i Nyvång för mamma för att köra cross där med min trimmade moppe. Aaa vad jag älskade det , vilken frihet och härlig känsla att gasa och förs fram i full fart på crossbanan. Visst jag kunde inte motstå frestelsen att köra en bit av vägen till banan som jag lovat att gå och leda moppen. Vem hade inte gjort det? Ja det var en ganska lång bit från hemmet till banan.

Jag ville bli bilmekaniker och tänkte söka till fordonslinjen och skruva med bilar. Men yrkesvalsläraren tyckte jag hade så bra betyg så att jag borde gå teknisk linje. Jag hade skärpt till mej i åttonde klass och hade nästan  femmor i alla betyg i nian. Så det blev 4- årig teknisk linje på Klippans gymnasium. Och det var där i årskurs 2 som jag bestämde mej för att söka till pilot i flygvapnet. Jag hade alltid varit lite intresserad av flyg men aldrig nånsin funderat på att bli pilot då jag alltid varit väldigt flygrädd och aldrig flugit sen pappa omkom. Intresset väcktes en dag när jag hörde någon eller några skulle sök in och få göra testerna. Då tändes en gnista av tävlingsinstinkt och prestation i mej samtidigt som jag var flygintresserad och mindes alla berättelser om pappas tid som pilot. Detta förstärktes av min nyfikenhet på pappas liv. Vad hade han upplevt som han tyckte så mycket om? Och alla andra frågor som väcktes till liv när jag bläddrade i hans gamla fotoalbum. Så det fick bli så.En lång rea tog sin början.

 

Related Posts

No Comments Yet.

Leave a Comment