Negativt med negativa G-krafter

namnlöst-4-2Det är skimmer i molnen och glitter i skyn, de e ljus över slätter och moln, å omkring mej står de sköna lufthavet inbjudande till ännu ett härligt flygpass. Nej så skulle denna vinterdag någon gång 1982 eller början på -83 inte alls bli. Den skulle bli negativ med negativa G-krafter. Vi var på F20 Uppsala och utbildades i grundläggande taktisk utbildning, GTU,  i 6 månader. Vi flög Sk 60. Denna dag skulle vi flyga nåt jaktstridspass med lärare. Jag hade med mej en ny kille som kommit från F1 Västerås och som var där tillfälligt. Det var en del piloter där tillfälligt och följde med oss på vissa pass. GTU var ju ganska nytt och hade startat året innan vi kom dit. Det var inte helt inkört vad gäller alla lärare och en del annat som jag upplevde det.

När vi så flög vanlig planflykt en bit in på passet, tar plötsligt min lärare över och utan förvarning, vänder planet upp och ner. Sedan fram med spaken snabbt så vi buntade rejält. Alltså en looping med huvudet utåt. Som innebär negativa G krafter. Det var första gången jag var med om en bunt. Helt plötsligt hängde jag i selarna med blodet rusandes upp i huvudet, ögonen trycktes utåt och synfältet rödfärgades. En yrselkänsla kom direkt. Då slog jag till min lärare på armen, av ren reflex, och sa bestämt, -lägg av. Han släppte bunten direkt, lika förvånad över min reaktion som jag var. Jag minns hur han skrattade och hånade mej när vi flög hem och även när vi klev ur planet och gick in på division. Han frågade vart jag skulle vidare efter GTU och jag svarade,- till spaningen på F17. Han bara hånskrattade och sa – att de kunde jag ge mej fan på, haha. Han var ju inte otrevlig i sej, men han kände sej kanske förnärmad och visste inte riktigt hur han skulle hantera det hela. Inte jag heller.

Jag höll mej lugn och cool, sa inget, men jag kände mej skamsen och förminskad. Något av förkrossad skulle man kunna säga. Vad skulle det bli av det här nu?  Jag berättade för kompisarna om händelsen på kvällen, men sa aldrig något till divisionschefen. Jag skämdes och höll det inom mej. Detta var en av alla de många gånger jag saknade min pappa extra mycket. Han skulle jag velat ringa direkt och fråga, – vad gör jag nu, farsan?  Stämningen på GTU var rätt så tuff och lite av macho bland en del lärare. Bland andra ett gäng från F1 Västerås, tyckte jag. Divisionschefen var bra och jordnära så att säga, men jag trivdes inte riktigt där ändå, fast vi hade väldigt trevligt för övrigt och flygningen gick väldigt bra. Inget hände och tiden gick. Jag förstod att läraren hade berättat för en del andra lärare. På något diffust sätt kände jag på mej att något inte stämde. Var jag en av två som man eventuellt skulle avskilja och hålla extra koll på.  Någon hade hört att det var två som man skulle följa upp lite extra och utvärdera. Men ingen sa något till mej förrän en dag då jag flög med en trevlig och mycket sympatisk lärare som hette Broddesson, om jag minns rätt. Han frågade hur jag trivdes och hur jag hade det, som om han fiskade efter något. Då berättade jag om passet med bunten för honom. Han tyckte verkligen jag skulle gå till divisionschefen och berätta om händelsen, vilket jag gjorde.

Det slutade med att chefen tyckte jag skulle flyga ett buntpass med Janne Mood, en av lärarna som var bra på sånt. Det skulle vi lägga in i mitt schema snart. Ajdå, det här var inte bra tänkte jag. Jag som lätt blir illamående när vissa lärare flyger vissa manövrar. Hur tar jag mej ur det här då? Lärarna menade att jag inte skulle klara mej om jag kom in i en inverterad spinn med Sk60. En manöver man aldrig övade. Jag våndades och hade ingen att vända mej till. Hur fan skall jag klara det här då? Ja, nu är det nog kört, tänkte jag. Upplevde dessutom läraren, jag skulle flyga buntpasset med, som rätt tuff och han skulle säkert inte känna nån större sympati med mej och göra ett bra pass där jag skulle få ta det lugnt och vänja mej. Han skulle nog ta i, tänkte jag ( det var mina värsta farhågor, visste ej om det var så). Så kom dagen vi skulle flyga passet. Jag mådde redan illa och våndades och kallsvettades storligen för detta. Mycket på grund av det jag kände inför läraren. Tänk om jag hade fått någon jag kände mej trygg med. Men till min häpnad och stora lättnad blev passet inställt på grund av vädret. Det var moln upp till hög höjd och dålig sikt. Som jag minns det flög vi nån instrument flygning istället. Sedan glömdes det bort och det blev aldrig något buntpass för mej. Nä helt rätt- jag påminde inte dom om jag  gärna skulle vilja göra det där buntpasset, haha. Skulle jag ha varit den första pilotelev som övade buntpass någonsin? Och troligen blivit kickad på grund av att jag kanske skulle ha mått riktigt illa och inte klarat det så bra. Det var ju inte så att jag fick panik vid bunten, bara en reflex att slå till honom för att han skulle sluta med det som så plötsligt kändes så obehagligt utan förvarning. Som att slå bort någon som sticker en med något, en ren reflex mot något lika oväntat som obehagligt. Dessutom så visste jag inte hur man skulle motverka negativa G-krafter, så som vi lärt oss att spänna muskler som en “krystmanöver”, när vi flög med vanliga G-krafter, upp till 6 G. Senare fick jag veta att det självklart blir värre att spänna sej vid negativa G då blodet rusar upp i huvudet och man trycker och förvärrar det hela. Ja sen måste jag ändå medge att jag gillade lärarna där ändå på nåt sätt, fast jag inte sympatiserade med jargongen  som fanns ibland. Och det berodde kanske också till viss del på  min inre osäkerhet i vissa sammanhang.

GTU äntligen över, och vi var på väg till F15 Söderhamn för att flyga in oss på 37 Viggen. Detta var våren 1983. En helt underbar och fantastisk tid. Jag trivdes så innerligt bra, och detta halvår har nog varit den bästa tiden i mitt liv. Allt gick hur bra som helst. Vi flög, våren kom och jag började spela fotboll med ett lag i Söderhamn. Vi festade, vi dansade, vi ordnade egna fester på mässen, vi var med ett lokalt gäng från “stan”, vi drack öl och spelade musik högt. Flyglärarna var helt underbara och atmosfären behaglig. En helt oförglömlig tid. Och att få flyga Viggen var ju bara en dröm, en sann dröm. Dessutom gillade lärarna att spela fotboll och det var ju min favoritsport. Så det blev en hel del inomhusfotboll i gymnastiksalen. Jag minns en gång vi spelade match och ställföreträdande divisionschef Lönnbom stod i mål. Lärare mot elever. Jag var den enda av oss elever som spelat aktivt och jag kunde skjuta hårt efter all den träning jag hållt på med sen barnsben. Så jag sköt och jag sköt, allt vad det gick. Vi skulle bara vinna. Lönnbom dansade elegant i målet medans bollarna ven runt honom och emellanåt  skakade målet våldsamt när stolparna träffades av mina skott. Han var lång och smal och sprattlade med armar och ben likt en proffsig handbollsmålvakt. Han fick en del riktigt håra skott på sej minns jag. Sen sprang han ut på plan och kom fram till mej. – Persson, sa han lite ansträngt ( Persson hette jag då), skjut inte så hårt, här e det bara amatörer som spelar. Han sa det vänligt men ändå lite militäriskt och formellt. Ja det var bäst att lyda tänkte jag. Det är ju på tjänstetid och han är chef. Jag tyckte mycket om Lönnbom, han var väldigt bra och snäll, dessutom var han gift eller sambo med en liten söt skånetös som jobbade på F15 :s “sjukan”, det gjorde ju inte saken sämre, så skåning jag är.. Några av dom andra lärarna tyckte gott jag kunde skjuta på som vanligt, det var ju match menade dom. Nog kände jag mej lite skamsen ändå. Jag sköt hårt, väldigt hårt. Vid en hemmamatch i mitt lag året innan jag började Flygvapnet så hade jag dragit på ett skott från mitten av plan rätt upp i krysset, och det var bra fart på bollen då den nätade. Ja, så fick jag skryta lite också. Tack Lönnbom. Men jag höll igen lite på skotten, tror jag.  Min stora tacksamhet för denna tid på F15 och TIS.

Även F17 Ronneby var en härlig och fin tid. Fast det var mest äldre på division. En del var till och med en bra bit över trettio. Och någon upp emot de fyrtio. Gamla tyckte vi 20- åringar. Men oj,vad dom kunde flyga och festa. Och mycket med damer var det, var vi än var.  Vi spelade hockeybockey varje fredag eftermiddag  som avslut på veckan. Sen var vi unga ofta ute på fester och dans i Karlskrona, Växjö och Karlshamn men även på andra orter. En å annan blöt kväll på “Brunnen” blev det. Denna hälsobrunn. Ett obehagligt samtal kom till divisionen en eftermiddag efter mitt pass sm gick över Skåne. Det påstods att jag hade bullrat och skrämt ihjäl ett gäng grisar……..To be continued.

Bilden ovan från en gruppflygning norr om Söderhamn. Jag satt bak och fotade. Nä, nu är hustrun borta idag och Oliver skall sova hos sin storebror. Blir en lugn fredag med lite vila först och sen två öl till kvällsmat. Trevlig helg!

P.S om någon är med i Swedish Air Force Historic Flight så länka gärna vidare till den sighten. Någon kanske kommer ihåg något från denna tid, och får se det från den humoristiska sidan. Fast jag inte gjorde det då förstås.

Related Posts

No Comments Yet.

Leave a Comment