My secrets

namnlöst-8My secrets continue. Egentligen inga hemligheter i sig, men saker jag velat hålla för mig själv. Det har ju skrivits mycket om människans gåtfullhet och likaså den oändliga dumhet som mänskligheten visar. Och fint nog om vi inte kan bättre. Men vi kan bättre och det verkligt stora problemet är nog delvis överskattning av vår förmåga. Många människor har en självbild som vida överskrider verkligheten i fråga om duglighet och rekorderlighet. Jag förvånas ändå fast jag vet om det många gånger. Som ILA min mors yngre syster som som är ett väldigt bra exempel på snedvriden självbild. Om någon frågar mig skulle jag säga megalomani. En människa som tror sig sitta inne med svaren och lösningarna på problem och klurigheter. En människa som tror sig vara huvudfigur i olika sammanhang. ILA som jag uppfattar som en människa som bländas av sin egen förträfflighet. Ja, tyvärr så ser man inte så mycket omkring sig då, man bländas och blir i värsta fall helt blind.för verkligheten.

 

namnlöst-3-2Det har sagts att de envisa och dumma människorna sällan tvivlar. Dom har låst sig  fast vid svaren  medan de kloka ofta tvivlar. Livet är så komplext så det borde vara en självklarhet med tvivel och en stor portion ödmjukhet. Jag skulle ha  kontakt med ILA och min mor och min exfru Paula i perioder i livet. Ja, jag valde själv och har fått ta konsekvenserna av dessa val. Sen hurvida man väljer sin föräldrar eller inte det lämnar vi därhän i denna berättelse. Jag som själv varit så fast i mitt ego och levt med ett trauma som präglat mitt liv så mycket. Det har jag förstått nu i efterhand. Och skulle jag säga något om min uppväxt och ställa en amatördiagnos för mig själv så skulle jag komma fram till någon form av ADHD. Jag kände stor oro och hade svårt att sitta still och koncentrera mig. Levde i stor rädsla och dålig självkänsla. Kände aggression ofta och ville starta bråk samtidigt som jag var feg och rädd. Tyckte inte om mig själv alls och var väldigt blyg. Kände mig vilsen och bortkommen förutom då jag var hos mormor. Hon blev min räddning. Tack mormor Hildur.

 

namnlöst-5Min mor som så ofta talade om rättvisa, hennes rättvisa. Om hon blev emotsagt så skulle det inte pratas mer om det. Eller börja gråta och känna sig som ett offer. Jag minns hur hon kom till mig då mormor dött och sa att det var så svårt och jobbigt att mista sin mamma. Det sa hon till mig som miste min pappa vid 2 års ålder, tänkte jag. Jag har aldrig känt att det funnits förståelse för detta. Hur svårt det kan vara att mista en förälder i barndommen. Och sen dessutom bli kvar med en människa som man inte tycker om och upplever stor stress med. Det fanns ingen närhet och kärlek på det själsliga planet mellan oss, mig och min mor. Jag kände ofta skam och skuld. Varför då?  Mådde inte alls bra. Skämdes för mig själv och för min mor. Ville inte visa mig med henne. Varför? Varifrån kommer allt detta? Vad var det som hände efter olyckan med min pappa? Jag bara minns hennes häftiga humör och min stora rädsla. Nu ser jag inte mig som ett offer eller tycker synd om mig själv på något sätt. Mest synd om är det nog om min mor och hennes syster ILA. Två människor som kunnat bli så vilsna i livet. Två människor som fortsätter sin negativitet på ålderdomen enligt mig.  Båda är på mina söner om mig och om vad jag gjort och inte gjort. Och dessutom när jag finns här och mer än gärna diskuterar saker på en lättsam och öppen nivå. Varför inte komma till mig om något är oklart eller ogjort som skulle ha varit gjort?

 

1403_Monsaraz_044Jag och min bror blev hjälpta en del med våra hus och flyttningar och så vidre. Jag försökte hjälpa föräldrarna så mycket jag bara kunde. Skötte deras hus och fågel när dom var bortresta. Men det skulle min bror inte behöva. Han hade nämligen hand om sina döttrar  varannan helg  och var så upptagen sa min mor. Han jobbade och tog hand om “töserna” och hade det jobbigt Jag bara tänkte, hur dum får man bli? Och jag var dum som inte sa ifrån såklart, men samtidigt tyckte jag det var kul att hjälpa till. Något som jag faktiskt aldrig hört min mor eller far eller ILA säga till mig någon gång. Hur svårt kan det vara att bara säga att det är roligt att hjälpa andra människor om man verkligen tycker det? Inte svårt alls. Men relationer handlar inte bara om att hjälpa varandra. Det handlar mycet om samförstånd och att lyssna och försöka förstå varandra. Inte att hålla med och tycka lika, nej inte alls. Utan samförstånd där man respekterar olika tankesätt och ger sig tid att lyssna och försöka förstå.

Det jag skulle ha gjort för längesen var att säga ifrån. Det här beteendet är inte ok och vill du fortsätta träffas så ändrar du på det. Och jag har heller aldrig förstått varför mina föräldrar aldrig brydde sig om eller intresserade sig  för Oliver. Det var bara min brors två flickor som gällde. Och det visades så tydligt även om dom självklart skulle förneka det. Var det något som helst engagemang för Oliver? Nej, det ställdes aldrig en fråga om honom när jag åkte till föräldrarna för att hälsa på. Jag åkte nästan alltid dit själv med mc eller bil. Tyckte inte alls det var roligt att åka dit  de sista åren. Det kändes så tungt och negativt. Det var något emot mig, Åse och Oliver, det upplevde jag tydligt. Och jag skulle för längesedan ha slutat åka dit eller höra av mig till min mor! Då skulle det bara ha avslutats helt naturligt, för med säkerhet skulle inte hon höra av sig till mig. Det var min skyldighet att hålla kontakten. Barn hälsar på sina föräldrar, inte tvärtom, punkt.

 

1403_Cascais_014Havet, friheten, och det rogivande på en strand. Relationer är svårt det. Min mor som jag upplevt vara en av de mest negativa människor jag mött. Det kändes alltid som det var något negativt som skulle sägas kring mig. Något jag gjort eller inte gjort. Även många andra nämnde hon och klagade nästan allid på någon i  släkten och på andra människor. Och min bror som är så “mammasjuk” fortfarande 43 år gammal, hade en nära relation till henne som jag upplevde det. Två stora egon som går väl ihop på något förunderligt sätt. Även om det var bråk mellan dom ganska ofta i diskutioner och så. En halvbror som jag  aldrig kände någon gemenskap med. En man som jag upplevde saknade ödmjukhet och empati. En titleljagande man med i grunden ett väldigt dåligt självförtroende.

ILA som som ändå var positivare än min mor klagade ändå ganska ofta och var också en “tycka synd om mig typ”. När man inte höll med henne så blev det väldigt upprört i hennes sinne. Hon hade så svårt att ta andras åsikter och förstå andras tankesätt om det gick emot hennes världsbild. Mina föräldrar kallade henne och min bror  för “besservissare”. Dom visste bäst helt enkelt. Och jag högaktar ödmjukheten och klokheten av att tvivla ofta. Kloka människor tvivlar och lyssnr mycket. Det har sagts av stora män.

 

1403_Madeira_066Livet flyter på i sin ständiga och obevekliga fart. Det är bara att “hänga” på. Tiden är en illusion sägs det och vi kan inte förstå den alls. Likaså rummet är helt obegripligt för forskarna och oss vanliga människor. Vi får definitivt gå bortom förnuft och intellekt för att överhuvudtaget för stå något i tillvaron. Det som stör mig mest är människors falskhet. Så lätt många tar till olika kvickheter för att verka “smartass” Att lura andra människor för att få egen vinning. För mig helt obegripligt och tillika fullständigt vidrigt. Man vrider  om självklarheter för att få rätt och rättfärdiga sitt beteende och sina argument. Vi gör alla fel och dumheter och jag har gjort många. Och vissa kan vara svåra att medge såklart. Men livet hade varit så mycket enklare om vi hade varit ärligare över lag.  Är det rädsla som förvrängen människors peception? Verklighetsuppfattningen skall passera genom många filter och bergfasta tankekonstuktioner vrider verkligheten till något som skall passa in och kännas tryggt. Detta även om det meför lögner och falskhet.

Till exempel min exfru Paula som klart tillkännager inför sönerna att hon inte kunde ta dom så ofta när dom var små på grund av mig och att jag inte betalade extra under deras vistelse hos henne på skollov. Hon hade bara sig själv att sköta och kunde lagt undan lite småpengar under året som gick. Hon la, mig veterligen, pengar på sådant som hon kunde ha sparat in på. Till exempel alkohol och tobak. En del körningar med bil och så vidare. De flesta vill ju vara med sin barn och satsar allt på dem under uppväxten. Det är så bekvämt att “glömma” vad jag gjorde. Barnen sattes i första rum, och all tid och energi gick åt till att dom skulle ha det bra. Sjuka människor förvrider det ofta till att det är någon annans fel att det inte blev så bra.

Ja man tror knappt det är sant! Min fråga från hjärtat är, – har dom inget liv? Varför hålla på med dessa gamla frågor när man dessutom vet att man inte själv lyckades så bra? Eller snarare som exfrun, väljer att gå så upp i en man att man ignorerar barnen för det är inte så kul med dom. Barn kan ju vara ganska jobbiga och krävande. Stort ego och självupptagenhet. Men det tog en ändelse med förskräckelse precis som jag kunde förutsagt. Ja det kunde vem som helst räkna ut utan att behöva vara kvantfysiker. Med tanke på hur hennes pojkvän betedde sig mot barnen och sedan mot exfrun också så kunde det bara sluta med smärta och problem för henne. Men min förhoppningär att lidandet alltid leder till utveckling och på lång sikt en bättre värld och finare människor.

 

namnlöst-004Att ILA fortfarande jagar runt för att finna något mot Åse är för mig fullständigt vidrigt, inte helt oväntata  med tanke på att jag lärt känna denna människa genom åren. Människor som lider av megalomani och paranoia förvränger verkligheten till nästintill oigenkännbarhet ibland. Så jag är inte förvånad alls. Sorgesamt att förbruka sin energi på sådant som inte leder till något konstuktivt alls. Livet är ju så kort. Så till alla människor säger jag – lev!  Njut av stunden, alla stunder. Älska, vårda upplev. Se naturen, lyssna till människor som har något att berätta. Inte till dom som vill framhäva sig och vill synas och höras. De stora egona. Utan ta tid till att lyssna till de lågmälda som verkligen har något att berätta. Det finns mycket visdom runtomkring oss, treligheter och humor, mycket humor. Stanna upp och upplev den. Livet blir så mycket innehållsrikare och underhållande. Alla vill ha underhållning och förströelse. Skillnade är bara på vilka sätt vi söker oss till dem. Genom att sakta in så upplever vi mycket mer i livet. Lägg där till att lyssna och försöka ta del av visdom och att arbeta med sig själv och sitt växande. Då kan livsupplevelsen bli så mycket trevligare och berikande för själen.

 

Related Posts

No Comments Yet.

Leave a Comment