Mor och min uppväxt

namnlöst-55Mor och min uppväxt. Uppväxten var ingen ljus period för mig. Efter min fars bortgång blev jag ensam kvar med min mor som jag aldrig tyckte om. Hon hade riktigt häftigt humör och jag har alltid upplevt det som att hon inte tyckt om mig. Det var oerhört frustrerande och smärtsamt att växa upp med henne. Kanske det blev något bättre när hon träffade en ny man när jag var cirka 6 år och min bror föddes när jag var 10 år. Jag kände ofta skam och skuld och kände likadant inför henne minns jag. Jag skämdes för henne och hennes sätt. Och det gjorde jag även i vuxen ålder. Vi står så långt ifrån varandra i form av själslig gemenskap och det har varit en fullständigt kärlekslös reltion genom åren som jag upplevt det. Det har byggt på att hon skall bestämma och kontrollera. Vräka ur sig spydiga och sarkastiska kommentarer från och till genom åren då det inte passade henne. Jag kände mig ofta väldigt vilsen och bortkommen som barn. Kände mig ofta ensam i hemmet och jag kände mig ofta sur och arg hemma minns jag. (Jag hade alltid många kompisar i skola och på fritid och inom fotbollen). Nu i efterhand är det självklart när jag ser på det kärlekslösa förhållande vi hade och fortfarande har. Klart jag kände mig så illamående många gånger, frustrerad och mycket arg.  Jag upplevde så tydligt att hon inte lyssnade och försökte förstå.

 

1403_Marvao_002Hon har sagt till sönerna att jag hade en bra och fin uppväxt. Det är säkert hennes upplevelse. Men allt handlar inte om att städa, bädda och laga mat, inte bara om praktiska bestyr. Kärlek är något större  än så.  Hon var väldigt snål och väldigt fixerad vid pengar upplevde jag. Jag minns inte att jag fick speciellt mycket trots hon hade det relativt gott ställt och åkte årligen på semester som jag inte ville följa med på. Då ville jag hellre jag vara hos mormor och morfar på landet som jag älskade så mycket. Tryggheten hos mormor och det underbra landet med skog och djur och fina kompisar. Samtidigt behöver man inte ge så mycket materiellt enligt mig. Det är bättre att ge kärlek och att ta sig tid  till att lyssna och förstå sina barn tycker jag.

Jag hade mycket kompisar i Åstorp också. Spelade mycket forboll och var mycket aktiv fysiskt. Så vad gäller kompisar och skola så fungerade det ganska bra mestadels. Men det var perioder där också då det var jobbigt och särskilt jobbigt var det i 7-9 års åldern. Då skolan ville jag skulle gå till en psykolog. Och så blev det. Jag fick åka till Kristianstad sjukhus som vi tillhörde på den tiden. Minns inte något alls av den tiden och dom samtalen där.

 

1403_Cascais_009Jag kände mig inte trygg med min mor och hennes häftiga humör och vrede. Och även som vuxen kände jag rädsla och starkt obehag många gånger. För mig är och var hon en vidrig och motbjudande människa. Väldigt egofixerad enligt mig. Man fick aldrig säga emot henne. Då var det antingen gråt och tycka synd om sig själv eller så var det, avslut genom att hon uttryckte, – nu pratar vi nu pratar vi inte mer om det. Man kom aldrig någon vart och jag kände att det inte var lönt att ge sig in i några djupare samtal med henne eller att säga emot, oftast var det så det blev. Jag upplevde ett sjukligt kontrollbehov hos henne. Alla skulle rätta sig efter henne. Hennes nya man , som blev min pappa, fogade sig och sade sällan emot henne som jag upplevde det. Men visst, det fanns också stunder då allt fungerade och livet flöt på. Och säkert även en del trevliga stunder i hemmet och i relationen med min mor.

För snart tre år sen slutade jag höra av mig till dom. Och då blev det slut på relationen, den byggde på att jag skulle höra av mig och hålla kontakten. Hon skulle inte behöva anstränga sig till det. Hon tyckte och tycker  att det är upp till barnen att hålla kontakten och att komma och hälsa på. Hur kan någon bli så vilsen i sina föreställningar ? Och nyligen fick jag höra att hon fått för sig att jag har en skuld på 5000 kronor till henne. Jag har lånat pengar av henne ett par gånger och alltid betalat tillbaka, alltid så fort jag kunnt. Jag ville inte vara skyldig något och sen var hon aldrig för blygsam för att påminna mig om mitt lån. Och det är väl inget fel i det. Men var hon fått dessa 5000 ifrån vet jag inte. Det sista jag lånade var 20000-25000 nåt, i en ekonomisk process för snart fem år sedan. Och dom betalades tillbaka ganska omgående. Om dessa 5000 har hon aldrig nämnt något till mig under åren.  Varför har jag inte fått reda på detta? Hon som alltid varit så kvick och försigkommen att påminna om skulder till henne? Och det är väl inget “fel” med det, människor kan ju glömma.

1403_vattenfall_043Och vad gäller en ekonomisk process där jag lånade ut pengar till en bekant och min mor till slut blev så nyfiken och intresserad av att få vara med och tjäna en bra slant hon också genom att låna ut ett belopp och få rikligt tillbaka. Där hon och främst ILA, ( mors syster) beskyller Åse för att ha ändrat lånehandlingarna som skrevs på hemma hos oss. Mor och far såg papperna och skrev på och förde sedan över pengarna till låntagaren. Åse hade  skrivit ut papperna hos oss då låntagaren inte hade möjlighet till detta den här dagen. Då påstår mina föräldrar och mors yngre syster ILA att Åse hade ändrat lån till gåva på lånehandlingen, vilket enligt ILA då inte skulle kunna vara möjligt att processa mot banken, då det stod gåva istället för lån. Hon tror uppenbarligen att banken skulle bli skyldig till att betala tillbaka dessa pengar om det stått lån istället för gåva. Och då påpekar min mor för mina söner att det är mitt fel att hon förlorat dessa pengar som hon var så ivrig till att låna ut och tjäna en reäl slant på. Dessutom de sista årenvi hade kontakt sa hon upprepade gånger att detta var något dom själv fick stå för och att det inte var vårt “fel”. Detta hörde både Åse och jag flera gånger!

Hon kunde knappt hålla sig i sin iver utan gick direkt och berättade för min bror om detta trots jag bett om att inte föra detta vidare till någon. Precis som jag bett ILA hålla tyst om den här processen. Dessa två så falska människor kunde som vanligt inte hålla sig.( Och det får jag ta på mig själv då jag vet hur dessa två är) Jag har mig veterligen aldrig brutit ett sådant löfte till någon i vuxen ålder. Att inte föra ett förtroligt samtal vidare. Men inte dessa två för mig vidriga människor. Så nu vet hela släkten om det och även min exfru sedan 18 år tillbaka. Och säkert en del andra också. Må det här slå tillbaka mot er själv någon gång! Jag tror falskhet till slut drabbar en själv. Därför har jag inte hämndtankar mot någon inte ens min mor som jag tycker så fruktansvärt illa om.

 

1403_havet_103

Om vi skall bidraga till en bättre värld så måste vi ha ett visst mått av självkritik. Våga se oss själva och våra svagheter. Jag har bett mina söner om ursäkt flera gånger för mitt dåliga beteende och uppförande jag hade ibland under hård stress och press. Jag har aldrig hört min mor säga något självkritiskt eller be om ursäkt för något genom åren. det har alltid varit andras fel. Och alla hennes påhopp mot Åse, min hustru, genom åren, varför? Och hennes ifrågasättande av Åses engagemang i mina söners uppväxt. Hon tyckte att Åse inte brydde sig på ett sätt som hon tyckte ansåg vara bra och riktigt. Åse som har hjälpt och tagit hand om sönerna betydligt mer än deras egen mor gjort. Så är det bara, och det går inte att ändra på. Hon gjorde allt för dom i princip, under deras uppväxt.

Detta är beklagligt att min mor väljer att bete sig så i livets slutskede. Alldeles för rädd och fastlås i sina tankebanor för att ta kontakt med mig för att lösa oklarheter. Jag kan verkligen sätta mig ned med alla och lösa problem och diskutera i lugn och ro. Jag har gjort rätt för mig och har varit så ärlig som möjligt i allt jag sagt och gjort,( fast det har säkert blivit fel en del gånger, men jag har ej medvetet varit falsk eller förvridit verkligheten till gagn för mina syften). Och allt jag skriver här är så sanningsenligt som det kan vara enligt minna minnen och uppfattningar.  Ett exempel är när jag och Paula skiljde oss så fick hon ta allt det hon ville och tyckte sig se som “rättvist”. Hon flyttade möbler och utrustning när jag var iväg och flög. Hon tog bilder i fotoalbumen och lämnade vissa kvar. ( Det är det enda jag ångrar, jag skulle varit med och valt bland de bästa bilderna. Eller så skulle vi ha tagit kopior på de som vi båda ville ha) hon tog vad hon ville och jag litade väl på henne där även om hon var väldigt falsk och oärlig i andra sammanhang. Vad gäller bodelning så räknade jag samman allt även mina pensionförsäkringar och bilarnas värde, husets värde och lånen, ja allt såklart. Och det gjordes så noggrant som möjligt. och vi båda var överens om detta. Dessutom så hade vi inte så mycket tillgångar och kapital. Husets värde hade sjunkit och låg på minus och detta räknades också in.

Jag skulle mer än gärna ge vissa en rejäl gammal hederlig örfil  när det blir för smärtsamt dumt. Vilket jag i princip bara gjort en gång i vuxenlivet. Men jag skulle aldrig kunna lura någon på pengar. Girighet och falskhet är något jag avskyr och sätter längst ner på botten av min egen vidrighetsskala. Sen kommer högmod. Högst upp toppar ärlighet och ödmjukhet.

 

1403_havet_045Så har min mor hittat ett gammalt lånepapper på 5000? Ett hon glömt slänga kanske? När Stoffe tog studenten för 3 år sedan la hon ut för mat i affären Oj i Åstorp, som jag minns det. Jag betalade tillbaka direkt och hon nämnde inte något om en skuld på 5000 då heller. Hon har aldrig nämnt något om 5000 till mig, bara till mina söner. Hur kan det gå så galet? Jag vet ärligt talat inte vad detta handlar om. Jag har alltid betalat tillbaka mina skulder och gjort rätt för mig.  Hade det funnits någon slags respekt och ömsesidig förståelse eller något av samförstånd även  om vi tycker olika, så hade vi löst det här hur lätt som helst. Så jag säger till alla och envar. Välj bort människor som bara förorsakar vrede, frustration, rädsla, obehag och till slut problem. Hur ni än är relaterade till dem! Vem de än är!

Jag har känt att min mor inte tyckte om att jag saknade min pappa Evert och längtade så mycket efter honom. Hon ville ha uppmärksamheten kändes tydligt. På något vis skulle hon tvinga sig till det genom att var sur på mig eller hålla mig kort om hon hade blivit “sårad”. När jag var liten så tog hon avstånd från mig och höll mig på ännu större distans upplevde jag en del gånger. Så har jag känt det och upplevt det. Vi hade aldrig någon själslig närhet. Berodde det på att jag påminde henne om min pappa? Jag uppfattade det som att hon inte tyckte om min pappa. Hon berättade en del negativa saker om honom när jag var liten. Men jag kan inteminns hon sa något positivt, det är verkligen så jag minns det.

Med min bror blev det tvärtom. Jag har aldrig mig veterligen träffat på någon mammigare “vuxen” man. Mamma, mamma och han ringer flera gånger vissa dagar och någon vuxen man som har så tighta band till sin mamma och samtidigt när vi träffades med andra människor “trimmade” han henne och uttrycte sig lite “nedlåtande.Detta har jag aldrig träffat på hos någon annan”. Och min bror  har så alltid gjort, så länge jag minns. Märkligt nog störde sig både han och min mor på hans exsambo. Dom störde sig på att Johanna hade så starka band till sina föräldrar. Det har jag fått höra flera gånger. Det är väl inget “fel” att vara mammig eller pappig, men det kan upplevas som osunt när det går till överrift hos “vuxna” människor.

Vad dom inte såg var sina egna band till sina föräldrar. Min min till sin mor. Och min bror till sin mamma. Väldigt starka band , nästan som en “fixering”. Och detta när dom så högljutt beklagade och gnällde om Johannas starka bnd till sin förldrar. Kan ni se en psykologisk koppling där? Ja jag tänkte väl det!

Jag har träffat många negativa människor men ingen som jag kan säga är mer negativ än min mor. Ingen har klagat så mycket på allt och alla som som jag ofta hörde henne göra. Sett så pessimistiskt på saker och ting om hon gjort. Jag har själv klagat och gnällt och varit otrevlig, det har gått upp för mig på senare år. Och jag kan se mig själv och min stora vilja till att förändras. Mitt liv har blivit så enormt mycket bättre när min medvetenhet om människor, livet och mig själv har ökat. Jag har börjat “se”. Efter att ha levt som “blind” som jag själv tycker det, så har mitt liv varit tungt och mycket smärtsamt stundtals. Att sluta klaga och gnälla och vara sann i mitt tal är två “metoder” som jag anstränger mig hårt för att befästa i mitt sinne.

Nu njuter jag av lugn och överflöd. Livet känns väldigt meningsfullt och jag tränar mitt sinne till närvaro och inre frid så mycket jag kan. Jag känner ingen stress för att jag skall uppnå något eller att jag inte skall hinna med tillräckligt mycket. Min största belöning fick jag efter den här ekonomiska processen som inte gick som vi hade tänkt oss. Och när jag på grund av hälsoskäl slutade flyga. Jag kände mig tillfreds vad som än skulle hända. Så om jag hamnade i en enkel stuga i skogen så skulle jag känna frid. Jag var mentalt “hemma” och nu började min verkliga resa. (Detta är ett stort kapitel i sig som jag inte går vidare med här. Men sen gick allt vägen, allt flöt på och mitt sätt att se livet förändrades drastisk). Jag minskar mitt tankebrus och mina negativa tankar. Även tankar om så för mig vidriga människor som min mor, ILA och några andra skall inte få finns i mitt sinne. Det tar tid att träna sitt sinne. Lugn och ro är en mycket bra förutsättning. Mina rädslor minskar och jag tar livet mer och mer med en klackspark och med humor.

Och jag har ett helt annat förhållningssätt till pengar också. Jag har ett så rikligt överflöd då jag njuter så mycket av de enkla sakerna i livet ( som finns i överflöd). Och när jag inte bryr mig, ja då bara flyter allt på. Konstigt? Nja, det är vad jag läst så många gånger under årens lopp och vad lärda och visa har sagt i årtusenden. Släpp taget och flyt med. Därför ser jag det här med den ekonomisk process som jag var med om, som en gåva. Något som förändrade mitt liv drastiskt till det bättre.

1403_Levada_040Det blir med säkerhet inte bra när man sällar sig till “offerkoftorna” som min mor ofta gjort. “Det är så synd om mig, jag är offer och det är andras fel”. “Jag har inte gjort något, det är bara andra som är dumma mot mig”. Snart 80 år och inte kommit längre. Beklagligt! Jag säger till henne,- du borde skämmas! Dom orden fick jag höra en hel del när jag var liten. Och hon var så arg så det går inte att föreställa sig. Hon tog fram mattebankaren flera gånger och var som jag minns det helt hysterisk. Jag undrar vad jag som liten och ensamt barn kunde få henne så arg.  Jag minns än i dag hur skräckslagen jag var, det kändes overkligt och helt galet. Vad hos mig förorsakade hennes så våldsama smärta och då vrede?

Varför brydde hon sig aldrig om Oliver? Det var bara andra sonens döttrar som gällde. Inget alls om Oliver. Inte en fråga om honom eller Åse heller såklart när jag kom förbi för att hälsa på. Föräldrarna frågade i och för sig inte mig heller något direkt. Fullständigt ointresserade och opersonliga. När jag ser tillbaka så skulle jag ha slutat höra av mig till dem för länge, länge sen. Så hade kontakten varit bruten, för ingen av dom skulle höra av sig till mig det visste jag. Aldrig, men till min bror gick det bra. Även att köra inom till honom när dom hade vägarna förbi. Dom körde flera gånger förbi gården i Ängelholm utan att köra inom. Det hände  endast en gång  under alla åren.

Min mor har nämnt till sönerna att jag hade en bra barndom. Hur vet hon det? Skulle hon inte ha frågat mig hur jag upplevde barndomen. Kan hon som vuxen veta det eller avgöra det? Jag skall fråga sönerna om deras barndom, hur upplevde dom den? Det kan inte jag avgöra såklart! Ett barn som mister en förälder i unga år och som dessutom inte har några syskon att dela smärtan med blir ofta väldigt traumatiserad självklart. Även när man har syskon såklart.  Jag upplever att min mor var så självupptagen med hur hon mådde och hade det. Hur blev det för mig? Hur blev jag omhändertagen? Även flera år efter olyckan skulle jag ha behövt hjälp och stöd. Och sen det oerhört smärtsamt och stressigt att växa upp ensam med en sådan mor som jag upplevede henne vara. Fruktansvärt. Just det här kärlekslösa är oerhört smärtsamt när det kombineras med djup sorg och gränslös längtan efter sin pappa som inte finns längre.

Jag sa till min mormor en gång att det är kärleken som saknas, vad gäller min mor. Mormor tyckte det var smärtsamt och anmärkningsvärt  att höra då det kom från mig som bara var ett barn. Jag var inte så gammal. Hon sa det till min mamma sen. Och oj vad arg min mor blev på mig minns jag tydligt. Hon attackerade mig och skällde rejält minns jag. Hur kunde jag säga så, dundrade hon minns jag. Det var inte alls så att hon tog illa vid sig och frågade hur jag menade och hur jag mådde och hur vi kunde ändra på det. Nej inte alls. Hon har följt samma spår sålänge jag har känt henne. En människa som inte vill se på sig själv och utvecklas, eller vågar, jag vet inte. Ja, detta är, sett med mina ögon, så smärtsamt och avskyvärt att jag mår riktigt illa då jag tänker på det.

Och jag har alltid tyckt så illa om hennes pengafixering. Detta prat om att spara en krona här och där. Hur hon fyllde i listor med inköp och räknde noga och talade om pengar. Jag upplevde henne som väldigt snål och återhållsam med pengar. Mormor var tvärtom. Väldigt generös. Min halvbror kunde matpriser och priset på en liter mjölk som väldigt ung. Han följde med henne och handlade och blev väldigt prismedveten och också pengafixerd som jag upplevde det. Kanske den enda fyraåring som någonsin har vetat priset på en liter mjölk och hur det förändrades med tiden! Jag har aldrig någonsin vetat priset på en liter mjölk.( Och kommer aldrig att veta heller) Jag är fullständigt ointresserad och har alltid varit.

Min farbror Willy berättade en del om min mors sätt med pengar och han misstänkte henne för att ha tagit av mitt arv efter pappa via förmyndaren.Detta till saker som inte direkt gick till mig, när hon väl fått ut pengarna. Men detta har jag inga belägg för så det får vi inte veta nu. Kanske senare, vem vet? Hon skulle enligt honom blivit väldigt upprörd över att jag fick halv pappas livförsäkringspremie då han omkom. Pappa hade ändrat detta innan han omkom utan att säga något till min mor. Dom hade inte så bra relation har jag fått höra och förstått. Kanske var det tal om att skiljas. Troligen. Enligt Willy ( den bror som stod min pappa närmast) skrek min mor – Skall den lille ha hälften av pengarn, när hon fick reda på ytfallet av försäkringen ? Detta en djup besvikelse  för henne, enligt  min farbror Willy.

Och att min mor till slut frågade om hon kunde få deltaga  i vår process och låna ut pengar till låntagaren. Jag skulle aldrig ha frågat henne, det hade jag bestämt då jag visste hur hon var. Men hon frågde till slut och jag förmedlade kontakten och hon och far lånade ut 200.000 mot att få en rejäl avkastning precis som Åses mamma hade gjort något tidigare. Dom stod för detta själv och skrev på papperna. Och hon sa flera gånger att det var dom själv som fick ta det på sig när utfallet inte blev som lovat. Det skulle självklart inte jag klandras för. Men nejdå, så blev det inte tydligen . Nu kommer hon upprepade gånger till mina söner och säger att jag borde betala tillbaka det dom lånat ut till en annan person och skrivit avtal med. Jag förmedlade bara kontakten har jag upprepat flertalet gånger!! Åse har inte ändrat i några papper alls, det är befängt och så grundlöst att det existerar egentligen inte. Och hade Åse ändrat i avtalet som dom skrev så hade utgången blivit densamma! Det är ställt bortom minsta tvivel! Det är alltid en risk att låna ut pengar. Låntagaren kan dö samma dag och dödsboet bryr sig kanske inte. Mycket kan hända när man lånar ut pengar. Och det är alltid en risk att få pengar att växa, att investra. Men det är aldrig någon risk när man försöker växa som människa själv. Att helt enkelt bli en bättre människa. det är riskfritt men inte alltid smärtfritt. Men livet blir så mycket behagligre och enklare när man börjar “se” och växer mentalt och personligt. Var så säker!

 

namnlöst-2Detta är skrivet och kommer att läsas av några. Ord jag inte tar tillbaka. Detta är min upplevelse. Och detta är sanningen om min mor, ILA och små delar av min uppväxt. Jag har gjort många misstag och betett mig illa och dumt många gånger. Jag blev en svår människa som hade det svårt. Ett trauma som jag aldrig fick hjälp med att lindra. En smärta som ingen tycktes förstå. Absolut inte min mor i allafall. Kanske blir det en bok så småningom. Jag har mycket att berätta. Jag kommer aldrig att förvrida det som har hänt eller sagts för att passa min önskade verklighet eller mina syften. Ej heller framhäva mig själv som felfri och att det är min mors “fel” eller andras fel att jag upplevt livet som jag gjort. Jag har i princip inga världsliga ambitioner längre, utan mina ambitioner är mentala, andliga om man så vill. Jag njuter gränslöst av det materiella i livet varje dag men “fixerar” mig inte kring det och blir inte “besatt” eller fångad av det på samma sätt som tidigare. Jag nuter av det enkla i livet och känner ofta glädje och lycka i vardagen. Jag hänger inte upp mig på andra människor och världsliga ting. Då finns det alltid stor risk till besvikelse och frustration. Och ofta kan det ta mycket energi av en. Njut av lättsamt umgänge och trevliga relationer istället. Det finns sådana.

Och en sak till, fråga, fråga, fråga. Dra inte egna slutsatser om människor som man bara spekulerar kring. Finns det möjlighet fråga personen i fråga och lyssna och hör vad denne säger. Jag känner det så starkt att ingen har frågat mig, utan flera har dragit helt felaktiga slutsatser  i fråga om mycket kring min person. Och jag skulle verkligen försöka svara på allt, ärligt! Jag tror det kan bottna i någon slags avundsjuka från en del håll. Riktat även mot Åse. Vi lever, vi njuter och vi vill utvecklas och gå vidare i livet med glädje och passion för livet.

 

1311_Douro_034För mig är det så att man kan vinna och få “världslig” framgång genom att vara falsk och oärlig. Att trampa på andra i sin iver att uppnå status, titlar och kapital. ( Vem bryr sig om titlar och småchefer och  stora chefer?) ?Men vad gäller personlig utveckling och växande, och “andlig ” framgång så är motsatsen enda vägen. Ärlighet och ödmjukhet och öppenhet är en förutsättning för att man skall växa och utvecklas som människa. Det innebär att man är ärlig mot sig själv och vägrar vrida om verkligheten för att  den skall passa ens syften. Även om det många gånger är smärtsamt att se sig själv, att komma till insikt, så är det en nödvändighet för att man skall utvecklas andligt och växa som människa. Så är detta skrivet i fullständig ärlighet och öppenhet. Mina personliga minnen och en del av mina innersta tankar.

 

 

 

 

Related Posts

No Comments Yet.

Leave a Comment