Livet gick vidare

 

namnlöst-1-2Jag fortsätter här min berättelse om tiden efter min pappas bortgång 1963. Hur jag hamnade i gapet mellan livet som jag led och döden som jag fruktade så. Jag ville ju inte dö men samtidigt var det så tungt att leva med detta trauma och inte kunna uttrycka hur jag upplevde och kände det, när jag var i 3 till 5 års åldern. Jag minns så väl tiden vid denna ålder då självmordstankar dök upp hos mej likt hemska skuggor i mörkret. Jag plågades svårt av dessa tankar som okontrollerat steg upp i mitt medvetande, minns jag. Dom bara kom utan kontroll, troligen från det undermedvetna.En dödslängtan till pappa. Tvångstankar om att dö fast jag var rädd för att dö samtidigt. Minns inga detaljer, bara hur tvångstankarna dök upp och att jag led svårt av dessa. Jag berättade aldrig för någon om min situation. Jag skämdes säkert av att ha sådana tankar, förstod inte att dom inte var mina. Inte ens min mormor som  jag stod så nära och pratade mycket med fick veta. Men så plötsligt en dag var det något som slog mej, det bara kom till mej från ingenstans. Och jag minns denna dag, denna stund så tydligt. Det var i soffan i vardagsrummet hos min mormor och morfar som jag kom på att jag kunde ta kommandot och styra tankarna. På något sätt fanns det en väg ur detta och det kom till mej när  jag 4-5 år. Jag kunde ta kontrollen och välja bort dessa tankar. Jag minns det så tydligt som igår, denna underbara stund av lättnad som kom till mej som en av livets stora gåvor. Sen dess har jag aldrig upplevt något sådant även när livet har varit mycket tungt och svårt. Jag har kunnat styra och kontrollera även i mycket stressiga situationer. Jag minns inte heller hur länge detta pågick, bara dagen, stunden då en stor börda föll från mitt sinne.

 

Jag skulle likväl plågas svårt av min saknad efter pappa och mitt trauma efter olyckan. Min oro och min nervositet följde mej likt en trogen följeslagare som jag fick vänja mej att leva med. Min rädsla för döden planterade dock en annan tvångstanke. Jag satte ofta höger hand på hjärtat för att kolla om det slog. Mina släktingar förklarade ju självklart att om hjärtat slutade slå så skulle jag inte ens hinna lyfta handen mot hjärtat för att kolla om det slog. Men vad hjälpte det. Jag minns jag skulle få en peng av mormor om jag kunde sluta med detta tvångsbeteende. Men det var svårt. Jag led av ångest och det tog tid innan jag till slut kunde vänja mej av med det. I den här tidiga åldern, åren efter olyckan kämpade jag mej fram. Slet mej fram genom kvicksand och lera i en tät dimma. Letandes efter en gren att sträcka mej efter och dra mej upp ur denna sörja. Det var som svarta fläckar i mitt mentala landskap. Jag var ju ändå full av livsglädje och sprudlade av energi och kraft. Älskade ju att leka, spela och idrotta, och jag hade många kompisar runtikring mej. Både hemma på gatan där vi bodde, i skolan, på fotbollen och på landet hos mormor och morfar. Men mörkret och ensamheten fanns alltid inom mej som en ständig följeslagare.

 

En gång i cirka 4-5 års åldern när var jag hos mormor och morfar lekte jag med en kompis ute på åkern i närheten av deras hus. Vi gick till en märgelgrav mitt i åkern och lekte nära vattnet där. När jag plötsligt tappade balansen och föll baklänges mot vattnet. Jag kunde inte simma och i fallet baklänges jag hann tänka, att nu dör jag, jag kommer drunkna. Men någonting tog mej om ryggen eller jag stötte emot något och kastades, studsade lätt framåt som jag minns. Jag blev fullständigt häpen och förvånad då jag hunnit tänka och konstatera, att nu dör jag. Jag vände mej bakåt för att se vad som tagit emot mitt fall och gjort att jag studsade tillbaka mot säker mark. Jag minns tydligt att jag trodde jag skulle få se en tråd eller stolpe, en trädgren eller något annat som bromsat mitt fall. Men till min förvåning och och fundersamhet fann jag inget. Det var tomt, bara gräs och den leriga kanten intill vattnet. Jag minns det så tydligt. Vad var det som gjorde att jag studsade tillbaka? Vakade någon över mej? I så fall vem?

 

Har då vissa änglavakt? I boken “att flyga är att leva” står om ett haveri där en  J33 Venom exploderade på relativt låg höjd vid en skjutövning 1959. Planet exploderade över övningsfältet och både fältflygaren och den medföljande värnpliktige dinglade ner i EN fallskärm och klarade sej oskadda. Ingen av de båda minns något av explosionen och hur dom kommit att hänga i samma skärm och bli räddade av den. Medelst en skrotbit hade den värnpliktige varit fasthakad i fältflygaren och kunnat rädda sej i hans skärm, han också. Tala om änglavakt. Vad är det som gör att vissa med så oändligt små marginaler överlever olyckor och andra tycks ha beseglat ett liv som skulle ta slut just då och där?  Ingen vet och det är små marginaler i tid och rum som avgör. Millimetrar och tiondelar av en sekund som betyder skillnad mellan liv och död.

 

Min upplevelse av saknad och sorg har kanske förstärkts av att jag och min pappa kanske stod varandra själsligt väldigt nära. Som enäggstvillingar och “tvillingsjälar” kan uppleva en förbindelse som går bortom det vi skulle betrakta som vanligt och normalt. Det kan möjligen vara så. Man är på samma frekvens med vissa människor och står dem väldigt, väldigt nära. Förbindelser av energimönster som vi inte kan uppfatta med våra vanliga sinnen, som sitter djupt inom en. När dessa förbindelser slits bort vid någons bortgång så upplever vi ju alla sorg,saknad och smärta på olika sätt. Trauman och blockeringar som kan bli följden och som försvårar livet lång tid efter en stark upplevelse, kanske ett helt långt liv i vissa fall. Detta vet man mycket mer om idag och tar väl hand om människor som är med om olyckor och katastrofer. Inom räddningstjänst, militär och i övriga samhället finns expertishjälp att få. Att få hjälp och stöd i sin läkningsprocess och i den mentala bearbetningen.

 

Jag har aldrig någonsin förbannat någon för mitt livsöde vad gäller olyckan. Livet är ju bara för jävla orättvist kunde jag tänka och känna. Men för flygelev Naessen, som flög det andra flygplanet som kolliderade med pappas plan och räddade sej i fallskärm, har jag bara känt empati. Han var ung och förorsakade kollisionen vid rotesamlingsövningen. Han fick sluta flyga och fick troligen inte heller någon hjälp eller stöd förutom från sina anhöriga kan förmodas. Det måste ju ha varit fruktansvärt att leva med att ha förorsakat två kamraters död även om det självklart var en olyckshändelse. Min farbror Willy träffade honom i Kalmar för många år sedan, men jag kommer inte ihåg vad Willy berättade för mej om mötet med Naessen. Willy är ju borta för snart 10 år sedan och Naessen har också lämnat jordelivet. Jag skulle verkligen velat träffa honom för att få lyssna till honom om olyckan och hans liv efter densamma. Jag har aldrig skrikit  och beskyllt Gud eller någon annan för olyckan,  ej heller förbannat livet och universum eller ifrågasatt var änglarna fanns den dagen klockan 08.50 när  kollisionen inträffade. Jag har bara som liten tyckt att mitt livsöde har varit för djävligt och orättvist. För tung börda att bära ensam.  Det hade ju räckt med att eleven Naessen tog luftbroms någon sekund tidigare eller senare för att kollisionen skulle ha undvikits. Var det meningen att det skulle gå så här? Var det oundvikligt? Lika förunderligt som frågan om vad var det som tog emot mej och hindrade mej från att falla i märgelgraven?

 

Jag fortsätter min berättelse framöver. Hur vissa händelser påverkade mej mot min väg  till att själv bli pilot i flygvapnet och sedan civilt. Att jag hade två stora problem att brottas med för att kunna lyckas, då jag såg mina odds som ganska små. Hur jag 30 år efter olyckan okontrollerat skulle skrika ut min smärta om olyckan hos en dam i Växjö. -Pappa jag vill följa dej!  som bara kom ur mej. Orden var ett uttryck för hur jag känt det sedan 30 september 1963. Bilden ovan är från F17, när jag flög Viggen en vårvinterdag  1984. To be continued……..

Related Posts

No Comments Yet.

Leave a Comment