Liv och död

untitled-23Liv och död. Så kom den dagen som jag inte hade tänkt igenom eller förberett mig för. Att besluta om liv eller död. Vår hund Xena fick hastigt en svullnad på ena bakbenet nära svansen. Vi trodde först det kunde vara ett insektsbett eller någon inflammation. Allt gick ändå relativt snabbt och knölen svullnade mer och mer. Xena hade flera knölar, svulster sedan tidigare och det är ändå ganska normalt att hundar får sådana när dom blir äldre. Vi åkte in till djursjukhus och dom tog cellprover från svullnaderna och skickade iväg för analys. En vecka senare stod det klart att det var cancer. Vi hade väl ändå anat och känt det på oss. Vi förberedde oss på det värsta och åkte åter in till djursjukhuset dagen efter beskedet. Oliver ville inte följa med och vi pratade med honom om allt som kunde hända och förberedde honom på att Xena kanske skulle få komma upp till himlen. Troligen skulle det vara bäst för henne.

namnlöst-115Vi informerades om alternativen och vad Xena skulle gå igenom om vi beslöt att försöka behandla henne. Det kändes mycket sorgset och tungt. Vi resonerade lite fram och tillbaka vad som skulle vara bäst för Xena. Och med tanke på hennes höga ålder så tyckte vi det var bäst att låta henne somna in. Det kändes mycket svårt och tungt. Jag var ändå helt oförberedd, allt hade gått så snabbt och jag hade tänkt hon skulle leva ett par år till. Hon var ju nästa 12 år, och stora hundar blir ofta mellan 10 och 12 år gamla. Men hon har alltid varit i god form och jag har motionerat henne ganska mycket dom senaste 5 åren.  Flera hade kommenterat att hon såg ung ut och var fräsch för sin ålder. Jag grät tyst och klappade hennes huvud. vi lade henne på golvet och hon fick insomningssprutan först. Hon somnade snabbt. Veterinären frågade oss om vi var redo att hon skulle få nästa dos som skulle stoppa hennes hjärta. Vi nickade och sa ja. Hon lämnade jordelivet tyst och stilla utan lidande. Jag klappade hennes huvud om och om igen. Kände hennes mjuka öron som jag alltid klappade och drog i. Vår livskompis var borta nu. Hon låg helt stilla och fridfullt.

 

namnlöst-044Aldrig har jag gråtit så mycket i vuxen ålder. I princip har jag aldrig kunnat gråta i vuxen ålder vilket har irriterat mig mycket. Det är bra att gråta och skratta mycket. Det är väldigt välgörande, men jag har väl varit för hämmad och blockerad av olika anledningar. De närmaste dagarna efteråt grät jag mycket. Kändes så tungt varenda gång vi kom hem och ingen Xena kom och mötte oss med viftande svans och var jätteglad, hur kort tid vi än hade varit borta. Varje gång jag åt och tittade på min tallrik på eventuella överblivna småbitar smärtade det rejält då jag påmindes om att jag alltid brukade ge Xena resterna som hon uppskattade mycket.

Varje morgon och kväll då jag gick i trappan och tittade på hennes plats där hon brukade ligga började jag gråta. Första morgonen när jag skulle till gymmet, strax innan klockan 7, gjorde det så ont att se den tomma bädden efter Xena. Jag grät rejält och sedan bet jag ihop och cyklade till gymmet och körde järnet. Allt kändes så meningslöst. Jag trodde aldrig någonsin jag skulle uppleva sån sorg efter ett djur. Hon var ju bara en hund. Så hade jag tänkt genom åren då jag hört om människor som var mycket sorgsna efter förlust av ett husdjur. Jag kunde inte bättre och förstod inte helt och fullt. Nu gör jag det! Att det kunde bli så tomt efter en hund. Allt jag gjort skulle om- eller avprogrammeras. Allt som påminde om Xenas närvaro skulle skulle förändras. Varje gång jag skulle till skogen och springa och bilen var tom där bak skulle jag vänja mig vid. Xena brukade ibland sitta med nosen stickandes fram emellan baksätena och titta fram på mig och omgivningarna när jag körde.

 

namnlöst-008Sen kom också alla skuldkänslor vällande redan samma dag Xena fått somna in. Gjorde vi rätt? Men hon var ju gammal och hon slapp ju lida. Hon blev ju nästan 12 år och fick somna utan smärta. Det kändes ändå som ett svek. Hon hade cancer på 3 ställen och kanske skulle hon behöva gå på kemoterapi i 5-6 månader efter operationen. Hade vi gett henne dålig mat? sista tiden hade vi inte varit ute och gått med henne alls. Hon gick fritt hemma på den stora tomten och njöt av att vi var hemma mycket hos henne. Hon var ganska trött den sista tiden och sov mycket. Det var väl åldern tänkte vi. Men det var troligen även cancern som tog ut sin rätt. Vi skulle ha åkt in tidigare till veterinären och kollat henne resonerade vi fulla av skuldkänslor.

Och sen alla mina skuldkänslor då jag varit ganska hård mot henne då hon hittade på “dumheter”. Det kändes som en oändlig smärta då jag tänkte på de gånger jag tog i för hårt mot henne. Skuld och ånger sköljer över mig. Hon var 50% Rottweiler och skulle behöva lydnad och respekt, men det blev för mycket ibland. Jag kunde ha varit mycket mer tolerant och generös mot henne känner jag. Djur är dock förlåtande och hon tyckte ändå om mig. Jag hade henne nästan alltid lös så hon fick springa fritt så mycket som möjligt. Jag tyckte om att ge henne det, samtidigt som jag blev väldigt arg då hon inte löd kommandon som “Xena hit” och “gå fot”. Men hon njöt mycket av att få springa fritt och nosa. Hon verkligen älskade det. Och jag njöt av att se henne springa fritt och nosa på allt.

 

namnlöst-8

Jag har lärt mig mycket om hundar och mig själv den senaste veckan. Alla minnen, alla känslor och all självförebråelse. Jag kunde aldrig förstå vilket starkt band man kan få till djur. Hunden som människans bästa vän. Dom är nästan alltid glada om man behandlar dom väl. Nästan alltid förlåtande inom rimliga gränser. Det är ovillkorlig kärlek och banden kan bli jättestarka. Mänskliga relationer är ofta komplicerade och kan vara besvärliga på många sätt. Där en massa förväntningar och orimliga krav kan vara hämmande och förstörande. Ofta handlar det inte om ovillkorlig kärlek i mänskliga relationer.

För mig har det här varit ytterligare ett uppvaknande. Hur har jag betett mig egentligen? Hur mycket har Xena betytt för mig genom åren? Som så många gånger tar man saker och ting och relationer för givet utan att fundera. Det är mänskligt. Inte förrän det eller den är borta börjar man fundera och begrunda.

Jag skulle ha skrivit om ett år i Portugal, en sammanfattning av vistelsen i Portugal. Det får bli nästa inlägg. Det har varit ett fantastiskt år. Ett av det bästa i mitt liv. Men också mycket smärtsamt sedan juni månad, då jag hade två av mina värsta veckor någonsin. Några händelser som påverkade mig starkt negativt. Men som egentligen inte hade att göra med landet Portugal i sig. Och sedan den nyliga förlusten av Xena. Smärtan, sorgen, tomheten och saknaden. Bara förfärligt.

 

1403_vattenfall_035Livet flyter fortsättningsvis på. Jag ber för Xena i mina böner. Till Gud och Jesus, att hon må bli väl omhändertagen och ha det bra. En dag kommer vi träffas igen. Jag kommer aldrig att tillhöra någon religion även om jag är övertygad om Gud, anden och Jesus. Jag är vidare mycket för Buddism och Hinduism. Den gamla kunskapen i Vedaskrifterna är en riktig visdomskälla. Och buddismen har också mycket visdom som egentligen de flesta religioner och andliga läror har. Bibeln innehåller mycket visdom och kunskap, och mycket av innehållet  om vår historia har säkerligen inträffat och är en del av vår verklighet och historia.

Till allt detta lägger jag all den kunskap som finns bortom de vanliga skrifterna och djupare in i den verklighet som har inträffat från begynnelsen. Det finns så många människor som har kunskap  som ligger långt bortom den akademiska världens läror. Återkommer om detta vid senare tillfälle.

 

Related Posts

1 comment

  1. Beklagar sorgen efter fina Xena, jag vet hur det känns…

Leave a Comment