Ihjälskrämda grisar

namnlöst-1-5Det hade inte hänt nåt direkt uppseendeväckande i den lilla rofyllda Skånska byn Kvidinge sedan den 28 maj 1810, då vår valda kronprins Karl August trillade av hästen här och dog, troligen av slaganfall. Ett minnesmonument finns i Kvidinge  till minne av händelsen. Han skulle ju bli svensk kung och efterträda den senila kung Karl den XIII. Byn var lugn och rofylld. Men en vårdag  1984 skulle inte bli som alla andra dagar här i den lilla byn, som ligger cirka 2 mil väster om Ljungbyhed. I det här luftrummet härskade propellerplanen sk 61 Bulldog från F5 Ljungbyhed och en och annan gång kunde man få höra sk60 susa förbi i området. Dom lät mest som svagt susande dammsugare när dom graciöst for fram genom lufthavet.

Den här dagen skulle vi äntligen få flyga ett uppdrag över Västerhavet. Vi flög mestadels spaningsuppdrag över Östersjön. Detta var under kalla kriget på 80- talet och temperaturen var en bra bit  under fryspunkten skulle man kunna säga. En rysk ubåt på grund i Karlskrona och intensiv ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Jag minns hur kusligt det kändes då vi flög helt ensamma längs den ryska kusten och även ner mot den Polska gränsen. Ibland flög vi väldigt nära gränsen på låg höjd och sedan tog vi en stigande sväng mot land och fotograferade. Fick se land och där inne höll Ivan den förskräcklige till. Här ville man inte skjuta ut sej och bli upplockad av ryssarna ur sin livbåt., för att kanske försvinna för alltid. En enkel biljett till Sibirien i 3:e klass. Flygvapnet hade utvecklat en  speciell spaningskapsel som man provade ut på F13 Norrköping. Den innehöll avancerad optik och säkert en massa  elektronik, och fungerade som ett jätteteleobjektiv. 80- talets svenska motsvarighet till rymdteleskopet Hubble, skulle man kunna säga. Tanken var att kunna fotografera väldigt bra bilder på långt avstånd i klart väder med denna kapsel. Jag minns inte hur utprovningarna gick och vad som hände sedan. Däremot minns jag hur man senare tog beslut att vi alltid skulle flyga två stycken Viggen när vi flög nära ryska gränsen på uppdrag över Östersjön. En känsla av trygghet infann sej.

Den här vårdagen 1984 skulle vi flyg ett uppdrag över Västerhavet och navigeringen gick tvärsöver Skåne. Vi hade fått tillstånd att flyga förbi F5 och sedan  vidare västerut. Min farbror Bosse bodde i ett hus i utkanten av Kvidinge. Jag har beskrivit tidigare hur mycket jag var hemma hos honom och snackade om allt möjligt. Han var också väldigt flygintresserad och vi träffades fortfarande ganska ofta. Så nu skulle jag  äntligen få chansen att flyga förbi och ge honom en hälsning han hade frågat efter. Jag flög först rakt över huset och väckte upp honom. Han var hemma för ryggproblem och detta var straxt efter lunch, så han låg och vilade. Jag svängde runt så brant jag kunde på ganska låg höjd och tände upp full efterbrännkammare zon tre för att hålla farten i den branta svängen. Sedan tillbaka mot huset där jag ser honom ute på gräsmattan vinkandes. Och så ett sista högervarv  runt byn för att passera huset en sista gång med fullt tänd ebk för högsta dragkraft på motorn. Jag passerad sidan om huset, lyfte nosen bestämt, släppte efter och gjorde en roll i stigning som avskedshälsning. Släckte ebk:n(efterbrännkammaren som ger extra dragkraft) och for  vidare väster ut på mitt uppdrag. Jag log förnöjsamt innan för syrgasmasken och kände mej aningen upprymd och tillfreds. Två timmar senare skulle jag inte le.

Bosse berättade för mej på kvällen sen, att han hade stått därute och allt bara skakade och vrålet var fruktansvärt. Måtte detta gå vägen, påg, hade han tänkt. Han berättade också senare att han hört att en dam som kom ut från den lilla matbutiken i den lilla byn hade slängt matkassarna och skrikit- Kriiiget har kommit. Nåväl jag flög hem och landade och gick upp till divisionen och pratade lite med dom andra om flygningen och allt hade gått bra och så. Så ringde telefonen och flygchefen major Hermansson, som hade fått det passande smeknamnet “Herman”, tog telefonen. Han var nere hos oss och flög denna eftermiddag. Jag stod i närheten och kunde höra samtalet.- Bullrat?, ihjälskrämda grisar?- Ja vi skall kolla upp om det är något av våra flygplan, sa Herman och avslutade samtalet. Aj, aj, ajdå. Det här var ju iiinte bra. Jag kände hur vågor av rädsla sköljde över mej, det pirrade både här och där och jag svettades ännu mer i den redan svettiga våtdräkten vi hade på oss när vi flög över kallt vatten. Här är det väl bara att säga som det är ….eller?

Jag mindes den gången jag var 8-9 år och vi kastade pil på tavla hemma på vår gräsmatta. Vi hade tavlan på ett  hembyggt träställ och vi kastade och tävlade jag och mina kompisar. Sen när jag var själv råkade jag kasta en pil mot fönstret för att förskräckt upptäcka att pilen gått igenom ett av de stora vardagsrumsfönsterna. Ett litet hål och ett gäng konstnärliga sprickor åt all håll. Aj, aj, ajdå. Det här var inte bra! Vad gör jag nu då? Vi hade ju varit många olika kompisar så man kunde kanske skylla på någon av dem. Jag beslöt mej i alla fall för att håll masken. När föräldrarna upptäckte sprickan, så visste jag inget om den. Jag hade varken sett eller hört något. Pappa som mamma hade träffat när jag var 6 år var lugn och snäll. Han fick jag aldrig skäll eller bestraffning av, kanske någon enstaka gång. Det skötte mamma om helt själv. Hon var bestämd och kunde vara sträng. Efter lite förhör sa dom att då får vi samla ihop alla kvarterets barn här för att finna ut vem om kastat pilen. Ja det är nog bäst samtyckte jag. Och jag fick följa med mina föräldrar och samla ihop alla vi kunde få tag på till husförhör på Hyllingegatan 2 i Åstorp. Jag hade ingen plan och vet inte varför jag gjorde så här. Mamma var ju inte så sträng även om jag var lite rädd så kunde jag gott ha sagt som det var. Alla var samlade på gräsmattan hos oss. Och pappa frågade om pilen, ingen visste ju självklart något och ingen skyldig kunde fällas, förrän så jag plötsligt säger – Det var jag som kastade pilen. Till alla de andras stora förtjusning så erkänner jag efter man samlat ihop hela kvarteret. Kompisarna skrattade gott och tyckte, hur “go” får man vara!? Jag instämmer, hur “go” e man ibland? Varför gör man vissa saker så dumt?

Tillbaka till verkligheten i divisionslokalen. Här var det ingen tvekan. Jag går fram till Herman och förklarar alltihopa, hur jag svängt och flugit förbi min släktings hus och så vidare. Herman var en lugn och behaglig man, jag kommer inte ens ihåg något av det han sa till mej. Dom andra piloterna på division hörde allt och dom flinade lite förstående. Det var ju inte första gången någon flög förbi hemmet eller nån kompis, men att döda grisar med buller hade man aldrig hört förr. Alla var överens om att jag måste berätta för divisionschefen som skulle komma till divisionen lite senare. Kommer inte ihåg om han var ute och flög eller var iväg på annat.  Jag gruvade mej storligen för detta då jag visste att han kunde ha häftigt humör. Han hade lappat till nån på mässen ett par gånger efter intagande av diverse drycker med ingrediens rus. Han blev svart i blicken brukade dom andra skämta. Hur skulle jag lägga upp det här nu då? Jag oroade mej också för att någon hade sett rollen och skulle ringa och berätta om den. Kanske det var fler skrämda och förargade Kvidingebor den dagen förutom grisabonden.

Jag kom på iden att jag säger precis som det är….ja nästan i alla fall. Jag tar kartan med mej för att peka ut på den hur jag flög när jag berättar om händelsen, så slipper jag titta honom i ögonen. Då tittar vi båda på kartan tillsammans när jag berättar. Göran kom och jag tog honom direkt. -Jag måste få prata med dej, Göran. -Ja, ja visst, följ med till mitt rum, svarade han. Hjärtat bultade, torr i munnen, tog fram kartan.  – Jo….jag har gjort något dumt, började jag. Sedan berättade jag hela historien…nästan. Jag sa att jag tände upp ebk zon 2 i svängen för att jag tappade fart och att jag svängde förbi ett varv. Ja, jag menar zon 2 istället för zon 3 är ju ingen större lögn, och ett eller två varv har ju ingen större betydelse i sammanhanget ( förvisso hade kanske en sväng sparat några grisliv, men som ändå skulle sluta sina liv för att bli fläskkött, tyvärr). Dumt, och hade jag vetat resultatet av detta påhitt så skulle jag aldrig gjort detta, självklart. Och rollen nämnde jag inget om. Göran förstod och det blev inte alls som jag väntat mej. Han sa något i stil med – Det här gör du inte om och tittade strängt på mej med en glimt i ögat. – Nej nej aldrig, aldrig mer. Inte över Kvidinge i alla fall, nä så sa jag inte. Jag var lättad. Slutet gott allting gott. Till min stora lättnad ringde ingen och berättade om rollen. Fast kanske Göran ändå hade sagt det samma. Det här var jobbigt för jag tyckte ju verkligen jag gjort nåt dumt.  Men han var bra också, Göran, fast jag hade stor respekt för honom. Efteråt kunde jag skratta åt detta tilltag tillsammans med dom andra piloterna. Fast precis efteråt kände jag mej dum och skamsen, som jag oftast gjorde när jag hittat på nåt eller gjort något misstag. Önskar många gånger att jag inte tagit livet på så stort allvar. Även om det var mycket bus,glädje och humor också.

Ja så gick det till, som medförde att jag blev kallad  “grisdödaren” eller något sådant ibland. Jag minns inte exakt vad man kallade mej, men humorn fanns alltid på divisionen. Skoj, men föga användbart tyckte jag småleende. Kanske som öppningsreplik på Stadt i Karlskrona när jag fick syn på en snygg tjej i baren. – Hej jag heter Michael, mina kompisar kallar mej för grisdödaren, vill du veta varför? -Inte de nä.   – Men du vet i den där lilla rofyllda byn Kvidinge, i Skåne, där vår kronprins Karl August från Danmark trillade av hästen och dog av slaganfall 1810. -Det är förresten därför vi har Bernadotte på vår kungatron nu. – Nä du vet inget om de, nä.- Okej, vad ska vi då prata om?  Nej det här var inget jag berättade om.

Vi var fem GFSU elever som kom till F17  hösten 1983. GFSU betyder grundläggandeflygslagsutbildning. Vi hade en härlig tid vi  fem, och ibland följde även någon av de andra på division med ut någon helgkväll. Vi fem som kom till F17 samtidigt,  var Sam Westbladh, Anders Nyström, Tomas Bittman ,Jim Boistrup och jag.  Vi tyckte väl lite till mans att damerna i Blekinge var något svårflörtade. Det var betydligt lättare att komma i samspråk med norrländska tjejer. Vi var flera gånger på basväxling till F21 Luleå. Även på övningar på en  del andra ställen i Norrland, bland annat till Vidsel. Man brukade kombinera flygövning med att även åka skidor. Men vi var också på bara skidåkningsträning som ingick i tjänsten. Det blev en veck skidåkning per år. Då passade vi på att besöka en del trevliga dansställen när möjlighet gavs. Men hemma i Blekinge trålade vi Sveriges trädgård efter damsällskap. Från och till var vi ungkarlar lite till mans. Ibland  lite mer till än från och ibland tvärtom. Det blev Karlskrona, Karlshamn och Ronnebybrunn. Men vi utökade jaktområdet  till Växjö någon gång och även Hanöhus långt bort  i Sölvesborg någonstans, fick påhälsning. Men så en kväll träffade jag Madeleine på Stadt i Karlskrona. Hon var en 6-7 år äldre än mej, men det var bara helt fint tyckte jag . Vi bytte telefonnummer och träffades helgen efter. Fortsättning följer om hur jag hungrig tackade nej till en frestande Flygande Jakob. Om när jag landade en sk50 med landstället infällt efter en rad olyckliga omständigheter. Och om när jag träffade Britt-Marie från Gällivare på dansstället “blodiga yxan” i just Gällivare. To be continued……….

P.S om alla dessa förkortningar i det militära TIS,GFSU,GTU, ebk och många, många andra.  Jag kommer ihåg vi hittade en bok om försvarets förkortningar och bläddrade förtjust i den. Vi skrattade gott åt många av dem, roligast tyckte vi det var när hittade förkortningen för dykare. Den var dykre. Vi uttalade ordet om och om igen, dykre och skrattade gott. Man hade tagit bort a:et. Klurigt. Ja nån bokstav skulle ju bort annars blev de ju ingen förkortning.

Om det är någon som minns om händelserna eller nåt annat, skriv gärna en kommentar om ni har lust. Bara trevligt och få läsa om andras minnen och upplevelser.

 

 

Related Posts

1 comment

  1. Underbar berättelse. Tack Michael!

Leave a Comment