Förändring

namnlöst-1-3Du e min natt du e min dag, för jag e du å du e jag. De finns en famn precis där du hör hemma. Hur ska de gå, hur ska de bli , va inte rädd ja håller i. De finns en famn precis där du hör hemma.

http://www.youtube.com/watch?v=QI_Nh8Gk2-I

Lyssna och njut. Så vacker! Översatt av Niklas Strömstedt. Jag och min hustru Åse var där sommaren 2009. Oförglömligt.

Oron och nervositeten satt djupt fast i mej under uppväxten och även i vuxen ålder till viss del. Jag ville vara stark och kraftfull. Hatade verkligen att visa svaghet. Ville vara med de “tuffa” killarna och själv kände jag mej tuff och stark på ett genuint sätt. Samtidigt som rädslan, oron och svagheten fanns. Men jag försökte att inte visa dessa utåt. Hålla igång på många sätt, idrotta, tävla, bygga muskler, köra moppe och lyssna på musik. Men så en dag, som jag minns så tydligt, kom en kalldusch som egentligen inte var något jättestort men som jag upplevde som ett stort nederlag och en av de största svagheter man kunde ha. Jag följde med min mamma  till en homeopat i Helsingborg för att även jag skulle få kolla upp något mindre med min hälsa. Homeopaten sa till mej att jag var väldigt nervös, spänd och orolig. Han tyckte jag skulle få något som hjälpte nervsystemet i balans eller något sådant . Minns inte exakt vad han sa och hur det slutade. Jag kände mej fullständigt förkrossad och förminskad. Vad skulle jag göra åt detta? Vem skulle jag fråga och få hjälp av? Detta var det sista jag ville kännas vid. Men för i helvete att skulle jag vara sån, skulle jag ha de svagaste av svagheter som fanns i min värld. Och dessutom kunde andra se det, tydligen. Jag var 15 eller 16 år. Och innerst inne visste jag att detta stämde.

Mitt minne är inte helt klar över ur jag tog itu med det. Jag har alltid varit och är fortfarande en handlingens man, en överlevare, en problemlösare. Jag hade bra kontakt med en av mina mostrar och hon tipsade mej om en bok som hette “självkontroll genom nervkontroll” om jag minns rätt. Detta var när jag gick i gymnasiet i Klippan. Jag slukade boken och började med de avslappningsövningar som föreskrevs där. Som jag minns det hjälpte det med att lära sej att slappna av i musklerna och samtidigt andas in och ut och i sitt inre uttala instruktion till kroppsdelarna att slappna av. Det var riktigt skönt och välgörande. Och när jag sedan i 17 års åldern bestämde mej för att bli pilot så fortsatte mina mentala övningar. Inre visualiseringar, koncentrations – och avslappningsövningar, kombinerat med att äta sunt och träna mycket. Fotboll, styrketräning och jogging i skogen som jag älskade så mycket, blev det mest av. Jag var full av energi och livsglädje, och gymnasietiden var en helt underbar tid med alla kompisar som även var en hel del tjejer. Skolfester, privata fester, diskotek, alkohol,  dans och musik. Och tjejer som jag var så förtjust i. Jag trivdes verkligen.

Avslappning ja, det var det. Nästa problem var att hur skulle jag framföra detta till mamma, att jag tänker bli pilot, med tanke på vår bakgrund? Hon var bestämd, envis och starkt kontrollerande, precis som jag själv var. Detta kan ju också vara positiva egenskaper, självklart. Men vi hade aldrig riktigt kommit varandra nära under åren. Jag fick stöd och uppmuntran och all hjälp som behövdes och allt fungerade i hemmet. Men jag kände aldrig någon djup gemenskap. Kände mej osäker och inåtvänd och hade svårt att öppna mej. Ville inte visa svagheter inför föräldrar, och vissa släktingar, ja egentligen inte inför någon. Sökte mej mycket till mina kompisar och min farbror Bosse som var 12 år äldre än jag. Han blev som en bästa vän och vi snackade om allt, precis allt. Jag hälsade på honom i Kvidinge ofta minns jag. Snackade mycket flyg och teknik. Allt om människor, psykologi, filosofi och inte minst kvinnor, brudar och sex. Och mycket humor och skoj, även en massa upptåg och experiment av olika slag blev det.

Jag bara sa det rätt ut en dag. Mamma jag tänker bli pilot i Flygvapnet. Det är något jag verkligen vill.- Jaha ja, ja är det vad du vill så  kall du göra det , svarade hon. Ja i alla fall något i den stilen, som jag minns det. Oj, gick det så lätt, inte minsta invändning eller protest. Eller trodde hon kanske inte att jag skulle göra det när det verkligen kom till kritan eller att jag kanske inte skulle klar det. Ja det spelar ju ingen roll vilket tänkte jag. Det viktiga var ju att fått hennes medgivande, även om jag fyllt 18 och egentligen kunde göra som jag själv ville. Men jag minns att jag kände att det skulle vara svårt om hon satte sej på tvären. Min mammas inställning till att jag ville bli pilot blev en fråga jag skulle få flera gånger i framtiden, av bland andra psykologer, med tanke på pappas olycka.

Ansökan till Flygvapnet skickades in när jag var 18. Jag fick göra testerna men kom ej in första gången, dom tyckte jag skulle mogna och få göra om testerna ett år senare. Jag lärde mej av detta och intensifierade mina förberedelser och min mentala träning. Kände en djup inre tillförsikt om att jag skulle klara det. Mitt intresse växte mer och mer, och jag kände in känslan av att få flyga och uppleva det min pappa gjort. Allt detta förstärktes då jag tittade i hans gamla flygalbum och läste flygböcker som jag fått efter pappa från 60-talet. Att idrott ingick som en del i pilotyrket ökade mitt intresse ytterliggare. Jag älskade ju i princip all sport. Andra gången jag testade gick det bra och jag kom in som en av de få bland många sökanden 1981. Då hade jag klarat två hinder på min väg.

Nästa problem var att jag hade ett mycket känsligt balanssinne och blev åksjuk och sjösjuk väldigt lätt. Det hade alltid varit så. En kullerbytta räckte för att utlösa en kräkningskänsla och ett illamående. När jag gungade blev det samma resultat. Men jag hade också upptäckt genom åren att det gick att träna upp en viss resistans mot detta. Det tar jag tag i senare tänkte jag, när jag väl börjat min utbildning och ser hur svårt det kommer bli.

Tiden i Flygvapnet blev en fin och härlig tid på många sätt. Illamåendet och flygsjukan var ett problem stundtals men jag klarade det ändå ganska bra även om en del pass fick avbrytas. En hel del gånger mådde jag riktigt illa och med all min kraft, vilja och koncentration klarade jag att hålla igen kräkningsreflexen, även om det var nära några gånger. När jag flög själv och hade kontroll gick det bra även om jag kände mej omtumlad många gånger. Jag hade verkligen ett känsligt balanssinne och det irriterade mej mycket. Men det fanns inget som kunde ta bort det helt. Fick vänja mej bara. Någon gång när vi flög tre jaktstridspass på en dag med Viggen så gungade marken under mej när jag gick från flygplanet till divisionsbyggnaden, men jag mådde inte illa och jag flög alltid på max och klarade passen fint. På kvällen tränade jag fotboll med Ronneby BK som låg i division tre på en tiden. Jag sov gott på nätterna.

Visst jag var spänd många gånger  under utbildningen. Jag ville så mycket och det blev spänt istället för avslappnat. Men utbildningen gick bra och jag utvecklades som man skulle. Tyckte mycket om avancerad flygning med Sk 60. När jag själv fick flyga och hade kontroll. Minns att jag spände mej en hel del gånger då lärare var med och skulle förevisa vissa manövrer. En hastig roll av läraren till exempel, skulle utlösa en ögonblicklig intensiv känsla av illamående visste jag. Men allt gick bra och jag minns så stolt jag kände mej efter mitt pass med skolchefen inför examen. Jag och någon till, tror jag det var, som hade blivit utvalda. Av slumpen eller bara någon i mängden säkert. Tyckte inte alls om att jag skulle flyga med skolchefen, minns jag. En navigering skulle genomföras och sen avancerad flygning i ett sammanhängande program som man själv fick utforma. Jag tänkte noga igenom hur jag skulle bygga upp passet och genomföra det i ett genomtänkt flöde. Passet gick väldigt bra minns jag, och skolchefen var helt begeistrad och lovordade och berömde mitt  genomtänkta avancerade flygpass som hade gått faktiskt perfekt. Min flyglärare, och fler på divisionen var jättenöjda och jag fick så mycket beröm. Att det var just jag som hade flugit så bra i avancerad flygning hade dom knappast väntat sej med tanke på att jag hade varit lite “spänd” många gånger då jag flög med lärare, delvis på grund av rädsla för illamående. Men jag visste att jag kunde. Jag kunde flyga riktigt bra fast mitt självförtroende hade sviktat många gånger och jag varit en “slowstarter”, men kom på slutet.

Jag skulle få min vinge och få sätta på min uniform precis som pappa på bilden ovan. Jag älskade att flyga och detta kändes väldigt bra med en sådan avslutning på F5 Ljungbyhed. Men det skulle komma en dag i Uppsala då det inte alls kändes bra. Jag slog till en lärare på armen under ett pass. Det var ingen lärare utan bara en pilot som var på GTU F20 tillfälligt och flög Grundläggande Taktisk Utbildning, GTU, med oss elever några pass. Jag slog till honom och sa – Lägg av. Inte slog jag hårt inte men……..To be continued

Related Posts

No Comments Yet.

Leave a Comment