Flygande Jakob

namnlöst-3Madelene var sex eller sju år äldre än jag. Hon bodde i ett litet hus på landet utanför Ronneby. Hennes hus låg precis  intill hennes föräldrars hus som var huvudbyggnad på tomten. På den lilla gården hade hon häst och hon var en riktig naturmänniska. Hon var kvinnligt kurvig och hade långt mellanblont glänsande hår. Madelene berättade att hennes pappa hade varit pilot på F17 för längesen. Han var pensionerad nu sen ett tag tilbaka. Jag hälsade som hastigast på hennes föräldrar och kan ännu idag minns hennes föräldrar. Hennes mamma var yngre än pappan och såg ganska trevlig ut minns jag. Jag hade bara träffat Madelene en eller ett par gånger förut innan den här gången som jag skall berätta om. Vi var hemma hos henne  och kramades och så, när plötsligt telefonen ringde. Det var hennes mamma. Jag minns inte om det var via en interntelefon eller vanliga telenätet hon ringde. – Mamma undrar om vi är hungriga. Hon har gjort Flygande Jakob.  – Flyg….Flygande Jakob! Nu….? frågar jag.  – Ja, hon undrar om vi vill göra dem sällskap, svarar Madelene. – Nä jag är inte hungrig alls, svarade jag lite osäkert. – Men jag som har stått och  gjort Flygande Jakob, hör jag hennes mamma säga. Jag var intill Madelene. – Nä vi är inte riktigt hungriga nu, och så är vi upptagna, mamma. Upptagna, tänkte jag. Hon var då väldigt frispråkig.

Anledningen till att jag skriver om det här är att jag så än idag ångrar att jag inte följde med Madelene in till sin föräldrar och åt Flygande Jakob. Rädslan och osäkerheten tog överhand och fick styra. Än en gång följde jag inte mitt innersta och gjorde det som kändes rätt för mej.På den tiden var jag jämt hungrig och jag var ju van vid F17 mässens luncher, som bara var så där. Och min egna kulinariska konststycken var inget som fick någotdera av mina ögonbryn att höja sej nämnvärt. Hungrig var jag men jag tackade nej därför att jag var rädd , osäker och blyg. Att få sätta sej ner och prata med hennes föräldrar och äta en god middag hade helt säkert varit trevligt. Och säkert hade jag fått höra en hel del flyghistorier från 40- och 50- talet från hennes pappa. Han måste ha flugit på den tiden med tanke på hans ålder. Detta är ett av de många tillfällen i livet som jag skulle ha gjort annorlunda. Dessutom kände jag så stark empati med hennes mamma som hade stått och gjort en god middag som hon ville bjuda på. Detta smärtar mej än idag. Annars var det inget märkvärdigt med denna berättelse.

-Jag får prata med er GFSU elever, sa Janne Landin en dag han kom in till divisionen efter flygning. Vi samlades alla i ett rum och stängde dörren om oss. – Jo så här sa han. Att trafikledning hade sagt att Quintus 59 låg och flög avancerad flygning på låg höjd över Småland i en av våra övningssektorer. Vi hade alla flugit ett navigeringsuppdrag på låg höjd över Småland. Normalt flög vi som lägst 30 meter över marken och 20 meter över hav. – Vem v er flög Quintus 59 , frågade Janne. Han var en lugn och mycket sympatisk man som jag minns honom. – Quintus 59…det var jag som flög den, svarade jag. – Har du flugit avancerad flygning när vi skulle flyga navigering på låg höjd? – Nä verkligen inte, svarade jag. – Det mest avancerade jag flög var cirka 80 graders lutning i svängarna. – Ja men trafikledningen rapporterade att Quintus 59 hade flugit avancerad flygning på låg höjd över Småland i vår flygsektor. – a men jag har verkligen inte gjort det, helt säkert. Jag kände mej så dum och frustrerad. För jag hade verkligen inte gjort annat än flugit navigeringen enligt order. Detta var ett tag efter grisincidenten, men jag minns inte hur lång tid efter. Han kom inte längre, då jag nekade och gjorde allt för att övertyga honom om att jag inte flugit avancerat. Men jag minns den starkt obehagliga känslan av att inte bli trodd fast jag talar sanning. Han tror mej inte, vad jag än säger, tänkte jag. Dessutom så visste alla om mitt lilla “grisbus” och det var kanske till min nackdel. Jag minns vi kompisar dryftade det hela efteråt och jag spekulerade i om han ville testa mej. Inte kunde trafikledningen ha tagit fel och rapporterat något sådant, om det inte var så att någon verkligen låg och flög avancerat på låg höjd. Jag kände starkt obehag och detta har för alltid blivit ett mysterium för mej. Vad hade hänt?

Bortsett från Kvidingesvängarna med full efterbrännkammare och rollen på låg höjd flög jag enligt order, men tänjde på gränserna med omdöme efterhand som jag blev skickligare precis som alla andra gjorde. Vi flög ju på marginalerna många gånger och vi tränade för skarpa uppdrag  för ett eventuellt krig. Jag kände mej som en ganska skicklig pilot och en mycket god idrottsman var jag,vältränad, stark och uthållig efter att alltid ha tränat och sportat.. Gjorde bra ifrån mej på teoriproven och hade lätt för att lära. Där hade jag bra självförtroende tyckte jag. Men socialt kände jag mej osäker och blyg. Att träffa nya människor kändes jobbigt och att tala inför andra var alltid en plåga. I all fall till att börja med. När nervositeten hade lagt sej så gick det hur bra som helst. Men just den där första stunden då allt kunde bli förödande. Hjärtat bultade och rösten blev dallrig och talet riskerade att bli osammanhängande. Detta upplevde jag som starkt hämmande och jag visste inte hur jag skulle hantera det. Dom ville jag skulle gå kurser och avancera i graderna som vi alla skulle göra förr eller senare, men jag ville fördröja det för min del så länge det bara gick.

Ett minne är från Gällivare när vi hade flygövning kombinerat med skidåkarvecka på Dundret i Gällivare 1984. Vi delade upp oss i två gäng och och fick en vecka flygning i fjällen och en vecka skidåkning på Dundret om var Gällivares skidbacke. En kväll skulle vi på dans i Gällivare. Dansstället hette Blodiga yxan. Bara namnet fick en att rysa och samtidigt nyfiket se framemot ett besök. Det var väldigt annorlunda. Inget diskotek utan “vanlig dans” Det som var så speciellt var att där ställde damerna upp sej längs ena väggen och herrarna på motsatta väggen med dansgolvet emellan. När så musiken började spela fick herrarna rusa mot damerna och bjuda upp. De här var då nåt nytt, tänkte jag förtjust. Vi hade ju intagit starka drycker allihop som förberedelse. Vi var ju dessutom i Norrland och till på köpet i Gällivare på Blodiga yxan. Här gällde de å va förberedd. Det gällde att spana in nån “snygging” å sen rusa mot henne för att komma först. Sen blev det damernas. Då fick man stå still och se så cool ut som möjligt och hoppas att nån annan “snygging” rusade fram till en. Det här jag blev uppbjuden av Britt- Marie som var från Gällivare. Vi bekantade oss och hon lovade komma till Dundret och träffa mej där dagen efter, så vi kunde åka skidor tillsammans. Sen träffades vi ett par gånger. Hon flög till Ronneby och jag flög till Luleå, där hon hämtade mej.

Tiden i Ronneby var fantastisk och jag fick upplev så mycket. Träff många nya människor och se en hel del av Sverige. Träffade ju en del  kvinnor, men kände mej rastlös. Funderade ett tag på att ta tjänstledigt och resa till Asien och Australien. Målvakten i Ronneby bollklubb hade gjort det och jag blev inspirerad. Även om han kom tillbaka fortare än kvickt med brutet ben. Mina funderingar gick också att utbilda mej inom idrott på GIH, gymnastik och idrottshögskolan,  i Stockholm. Militären hade tilldelat sej några platser på kurserna där. Tankarna gick också till Lund, där jag tänkte att jag skulle vilja läsa fysik, astronomi eller teknisk fysik. Men det blev civilflyget istället. Vi var fyra som tog tjänstledigt och stack till USA för att ta civila certifikat på en flygskola i South Carolina. Detta var i samband med att yrkesförbudet kom 1985. Det gjorde gällande att militärpiloter inte fick anställs i SAS eller Linjeflyg. Det var mycket dålig och tung stämning i Flygvapnet då, minns jag. Varje morgon började med diskussion om detta och allt kändes så negativt under denna period. Så det kändes oerhört skönt att ha fått tjänstledigt och bara dra iväg mot nya äventyr. Vi Flög till New York i augusti 1985. Början till ett nytt liv. Nya äventyr, nya människor! Men det är en annan historia.

Men jag skall vidare berätta om när jag buklandade en sk 50 med min lärare under inskolning på det flygplanet. Där en rad av omständigheter ledde fram till en landning med  landstället infällt på F17. To be continued…………

Related Posts

No Comments Yet.

Leave a Comment