50 år sedan

Tar upp min telefon och slår hans nummer.  Han svarar – Tjena grabben! – Hållå farsan, namnlöst-14hur e de? – Jotack bara fint, har precis kommit hem efter en runda i skogen och nu tar jag en kopp te å macka å läser tidningen, ja e ju morronpigg precis som du. – Hur e de själv då ? – Jodå, har varit å tränat, håller smärtan i ryggen nere så det känns ganska bra, svarade jag. – Ja, nu är de precis 50 år sedan olyckan då du räddade dej i fallskärm, – minns du? frågar jag leende ( jag har ju hört den berättelsen 100 tals gånger genom åren). – Ja de glömmer jag aldrig. Såhär var det. I backspegeln såg jag Vampiren närma sig oss med ganska hög fart, han tar snart ut luftbroms för att minska farten och lägga sej på sin rotetvåa plats, tänkte jag. Sen tappade jag honom och förväntade mej se honom dyka upp framför och under oss vilken sekund som helst. -Sen bara small det, vår Vampire skakade till kraftigt och det höga ljudet av metall mot metall var en skräckupplevelse, jag kan höra det även idag. Hans vinge hade slagit i vår kabin underifrån och nu satt vi fastklämda både jag och min elev Sören. – Kände ingen smärta i benen just då och adrenalinet började pumpa runt i kroppen. Hjärtat slog snabbt och hårt, chocken kom.  Jag tog över kontrollen av vår  Sk28 Vampire och upptäckte att den var nästan manöveroduglig. Spaken satt nästan fast och vår radio fungerade inte.

Jag började med att kasta huven och sa till Sören att spänna loss sej. – Vi böjde oss ner och slet och bände i den tunna plåten för att komma loss. Vi kände smärta i benen båda två, men vi skulle loss, det var vår enda chans att överleva. Chocken och adrenalinet minskade smärtan i benen.  Planet la sej i en svagt lutande sväng och vi började tappa höjd. – Kollisionen skedde å ca 3000 meters höjd, så vi hade lite tid på oss att hoppa.

Med all vår kraft och vilja kunde vi banka, slita och bända så att vi fick loss benen,  jag fick hjälpa Sören upp ur sitsen och han kunde sedan kravla sej ur kabinen och upp över kanten för att ramla ur planet. – Efter Sören hoppat  lyfte jag mej upp ur kabinen, mest med styrka från armarna då jag hade lite eller ingen kraft i benen. Drog och kravlade mej upp över kanten  för att sedan falla fritt mot moder jord. – Slog i någonstans för jag minns jag hade väldigt ont i höger arm och höft. Utlöste fallskärmen några sekunder senare.

– Det var en vacker höstdag precis som idag, klart och friskt med endast några få moln på himlen. Jag dalade sakta mot marken och landade i den Småländska granskogen nära Göteryd. – Skärmen fastnade i några träd så jag blev hängande några meter ovan mark. – Eleven i det andra planet hade larmat om olyckan och räddningspådrag hade börjat. Flygvapnets räddningshelikopter och den lokala brandkåren började leta efter oss. – Planet slog i en mosse en bit därifrån jag hade landat. – Sören klarade sej bra och hade landat  i en skogsdunge.  – Man fann oss efter  ett kort sökande och vi blev väl omhändertagna. – Både jag och Sören hade allvarliga benskador och benbrott, men det läkte fint som du vet.

– Ja, tänk farsan vilket lyckosamt slut, ni kunde ju ha blivit helt fastklämda och kämpat och kämpat för att komma loss medans planet närmade sej marken. – Ja det känns som vi verkligen hade änglavakt. Och jag är så tacksam för livet jag fick leva vidare, och all tid vi fick tillsammans. – Jag älskar dej grabben, de vet du! – Jag älskar dej också och vi ses snart. Kommer förbi med motorcykel till helgen om det här fina vädret håller i sej. – Vi hörs. – Ja gör du det, jag är hemma. – Hade gott sålänge. – Samma.

Ja, såhär kunde det ha slutat. Verkligheten blev en annan. Både min pappa och Sören följde med flygplanet ned i mossen utanför Göteryd i Småland och förolyckades. Eleven i det andra planet räddade sej i fallskärm norr om Ljungbyhed-Klippan, efter att ha fått order om att hoppa då hans plan var svårt skadat och nästan manöverodugligt.

Vad hände dom här minuterna mellan kollision och nedslag? Blev ni fastklämda? Förlorade ni medvetandet direkt vid kollisionen av den våldsamma kraften? Gick flygplanet inte alls att styra? Vart tog du vägen pappa? Vi stod varandra så nära, det har jag alltid känt.

Jag torkar tårarna och tittar ut på den vackra himlen denna klara och friska dag. Känns så overkligt. Samma vackra väder som för 50 år sen, den 30:e september 1963. Någon gång vid 9 tiden slår planet ner i mossen och två unga liv släcks.

Till minne av min älskade pappa och till minne av Sören.

 

 

 

Related Posts

1 comment

  1. Jag måste erkänna att jag själv nästan började gråta när jag läste detta oerhört gripande inlägg. Alla frågor som aldrig får svar, och fastän man vet att man inte borde; så kommer det ändå stunder när frågorna smyger sig på:(
    /kram

Leave a Comment